7 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 1 • 2022 Sjukhusläkarna verkar för • En nationellt reglerad fortbildning. • Varje läkare ska ha en individuell fortbildningsplan anpassad efter individens och verksamhetens behov. • En grundbemanning där fortbildning, forskning och handledning finns medräknat. • En egen öronmärkt budget för fortbildning, får inte gömmas (och glömmas) i läkarbudgeten . • Fortsatt utveckling av digitala alternativ som komplement till fysiska möten. • Goda möjligheter för kirurger att komma till träningscentra med simulatorer. • Samarbete med industrin med etisk transparens. • Redovisning av fortbildning i verksamhetsberättelse. • Inför fortbildnings-SPUR. • Lägg in fortbildning som ett krav vid upphandling av vård. kontinuerlig fortbildning, och det är arbetsgivarnas ansvar att säkerställa att utrymme finns för oss att ta exempel på hur den digitala utbildningsformen spridit sig såväl inom som utanför landets gränser. Det är "I Sverige finns ingen nationell reglering av läkares fortbildning, till skillnad från de flesta av våra europeiska grannländer. Regionerna har år efter år visat att de inte klarar uppdraget." Kolumnen lingsarbete. Det kräver att tid finns för handledning. Det tar tid och den tiden måste få finnas även i en pressad vardag när vi ska beta av köer så snabbt som möjligt. För att skapa möjlighet att följa med i utvecklingen behöver vi även ha kontakt med industrin, men självklart med full transparens och enligt det etiska regelverket. Vidare bör fortbildning vara en självklarhet för alla läkare – oavsett om man arbetar inom stat, region eller privat. Det kräver att fortbildningskrav följer med vid upphandlingar etcetera. En samhällsfråga Läkares fortbildning är en samhällsfråga. ST-utbildningen är reglerad men därefter följer ett ur fortbildningsaspekten långt och oreglerat arbetsliv som specialist, trots att vi dagligen förväntas fatta svåra, komplexa beslut. Det är vi läkare som ansvarar för kvaliteten på sjukvården vi ger, såväl idag, som imorgon genom att utbilda nya specialister. Fortbildningen måste ses som en nödvändig del av läkares arbetsliv – det förtjänar våra patienter! ansvaret. Det måste finnas en struktur för kontinuerligt lärande på arbetsplatsen, det kräver tid, ekonomiska och personella resurser. Bemanningen måste vara anpassad så att fortbildning, men även handledning av blivande specialister räknas in i verksamhetens uppgifter. Vi läkare måste ha tid att vara borta från det kliniska arbetet i den utsträckning som krävs. När verksamheter tillåts välja bort fortbildning om budgeten stramas åt eller när bemanningen sviktar så drabbar det i slutändan patienterna, och deras rättighet till en jämlik, högkvalitativ, evidensbaserad och patientsäker vård. Det borde inte vara ett fritt val som det i praktiken är idag. I Sverige finns ingen nationell reglering av läkares fortbildning, till skillnad från de flesta av våra europeiska grannländer. Regionerna som arbetsgivare har år efter år visat att de inte klarar uppdraget att säkerställa fortbildningen. Kontinuerlig uppdatering krävs Sverige är ett litet land, framför allt för de kollegor som behandlar och opererar patienter med mer sällsynta diagnoser. Vi behöver därför internationella kontakter. Under pandemin har vi sett många goda mycket positivt och ger en god och effektiv tillg ä n g l i g h e t utan resor. Man får dock inte g l ö m m a värdet av det p e r s o n l i g a mötet, med de kontakter som knyts och kunskapsutbyte som sker i pauserna. Och för oss kirurger kan det digitala bara ersätta delar av fortbildningen. Vårt yrke är till stor del ett hantverk, och praktisk träning behövs. Tiden för ”see one – do one – teach one” bör vara ett minne blott. Idag finns många fina träningscenter med simulatorer och våtlab, här skulle man kunna samarbeta mer mellan regionerna för att öka tillgängligheten oavsett var du arbetar. Dessutom är yrket mycket av ett lär-
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=