72 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 2 • 2022 konstaterades att det inom ramen för det rådande upplägget med en styrelse som arbetar ideellt och med enbart en avlönad utbildningsansvarig (KUB-kursansvariga) i föreningen inte kommer vara möjligt. Fråga för framtida diskussioner? Man planerar en revision av utbildningsboken med ökade kunskapskrav och eventuellt också ökade krav på antal operationer, något som är under fortlöpande diskussion. Årets tema för SKF är fortbildning och utbildningskommittén ordnar symposium på Kirurgveckan och det kommer att utlysas stipendier som medlemmarna kan söka för olika sorters fortbildningsaktiviteter. Fortbildning – årets tema Anna Höök, redaktör för Svensk Kirurgi, och Cia Ihre-Lundgren, ordförande i SKF, redovisade den aktuella situationen gällande fortbildning i Sverige. Fortbildningen för specialister är oreglerad, till skillnad från utbildningen (läkarprogram, AT/ ST). Fortbildning kan innebära en mängd olika aktiviteter: kongress/ kurs, intern fortbildning, auskultation på annan klinik med mera. Varje läkare ska ha en individuell fortbildningsplan som ska följas upp årligen, men det är oklart vems ansvaret är – individens, chefens, regionens eller nationens? Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet arbetar båda för att ansvaret ska ligga på nationell nivå, med strukturerad och kontrollerad, kravställd fortbildning, på motsvarande sätt som för grundutbildning, AT och ST. SLS poängterar också att frågan om hur fortbildningen ska bedrivas och vad som ska ingå i den endast kan ägas av professionen. Vetenskapliga data visar att sjukvårdens resultat blir bättre med fortbildning och att utebliven kunskapsuppdatering innebär en risk för patienterna med både sämre och mer ojämlik vård. För en bra fortbildningssituation krävs sannolikt både krav, uppföljande kontroller, ekonomiska resurser och en bemanning som tillåter kunskapsinhämtning. Detta bör inkluderas vid upphandling och planering av budget som separat post för klinikerna. Målet är tio dagars extern fortbildning årligen samt fyra timmars intern fortbildning varje vecka. Drastisk minskning av fortbildning Fortbildningen för svenska läkare har minskat drastiskt de senaste tjugo åren: år 2005 hade läkare i snitt 9,1 fortbildningsdagar per år, år 2019 hade denna siffra sjunkit till 5,3. Den exakta orsaken är oklar, men möjliga förklaringar är minskad finansiering från industrin, ökade krav på produktion och försämrad ekonomi. Under pandemiåren har fortbildningen ytterligare åsidosatts. Frågan diskuterades ingående inte minst i verksamhetschefskollegiet. Aspekter om kostnader för fortbildningen, finansiering men också svårigheterna med att ”släppa iväg” specialister och överläkare på fortbildningsaktiviteter med hänsyn till slimmade organisationer och höga produktionskrav togs upp. Det framfördes att det i någon mån också handlar om civilkurage hos verksamhetschefen att tillåta den fortbildning som man vet behövs för att bibehålla kvaliteten i vården. Fortbildningen ska uppfylla både verksamhetens, samhällets och individens behov. Det påpekades också att kostnaderna för utebliven fortbildning ofta är långsiktiga och på det viset svåra att mäta. Möjligheten att utifrån kvalitetsregisterdata påvisa negativa effekter av utebliven fortbildning diskuterades också men avslutades med att det sannolikt inte Mötesreferat är helt lätt att göra med hänsyn tagen till att många faktorer spelar in som är svåra att se, förstå och mäta. Önskemål om tydliga riktlinjer från SKF gällande fortbildningskrav framhölls av verksamhetschefskollegiet, gärna publicerade på hemsidan. Akutläkare Linus Axelsson, ledamot i styrelsen för SKF, har drivit ett samarbete med SWESEM (den svenska föreningen för akutläkare) och genomfört en enkät till nio olika sjukhus med akutläkare. Överlag är man positiv, och samarbetet mellan akutläkare och kirurger tycks fungera bäst på sjukhus som haft akutläkare lång tid och som har akutläkare dygnet runt alla dagar i veckan. Sammanfattningsvis har akutläkarsystemet kommit för att stanna och vi kirurger har mycket att vinna på ett bra samarbete med akutläkarna, både lokalt, regionalt och nationellt. Enkäten visar att många problem löser sig efterhand, men det är sannolikt också så att sjukhus som inte haft akutläkare så länge bör studera erfarenheterna av de som haft det längst och där det fungerar bra, till exempel SöS och Varberg. I verksamhetschefsgruppen framkom en positiv inställning till ett fungerande samarbete med akutläkarkåren med syfte att både förbättra omhändertagandet på akutmottagningarna, men inte minst för att förbättra förutsättningarna för kirurger att utveckla och träna på den operativa delen av kirurgin. Intresserade åhörare.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=