31 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 1 • 2023 Reseberättelse det väntade operation eller mottagning. Allt som allt, ett arbetssätt som i grova penseldrag är identiskt det hemma, men tittar man närmre finner man små skillnader. Till exempel dirigerades sittronden, som började exakt kl 8.30 – inte tidigare eller senare, av avdelningens driftansvariga sjuksköterska som såg till att omvårdnadsteamen avlöste varandra sömlöst så att rondandet flöt på. På operation var den roligaste skillnaden att islänningarna kallar skaftade tork för ”sænskar” (svenskar). I läkemedelsarsenalen fanns för mig främmande sorter av antibiotika och laxantia. Och lunchen inmundigades i den stora matsalen på bottenplan, där det bjöds skolbespisningsliknande buffé till vrakpris för anställda – något som jag gärna hade avnjutit även på hemmaplan. Skillnaderna mellan hemma och borta var förstås fler, och allt som allt är det jämnt lopp mellan antal skillnader som är till Reykjaviks respektive Malmös fördel. Flera rätta lösningar Den här hösten gav mig många viktiga erfarenheter och upplevelser. Den gav mig nya bekantskaper, i mitt tycke förstklassig kärlkirurgisk träning och insikten att det ofta finns flera rätta De helger jag hade besök ägnades åt utflyker, här till Reynisfjara med sambon Simon. lösningar på samma problem. Den gav mig ett mod att prata isländska och ett större ordförråd (så länge det handlar om kroppen/vården). Framför allt gav den mig tid med mina fantastiska farföräldrar, som vid 92 respektive 91 års ålder fortfarande lever ensamma på en gård utanför Stokkseyri på sydvästra kusten, där de under 40 års tid odlat fram en skog så stor att man vid riktigt klart väder kan se den när man flyger in över landet. De har ännu inte fått äppelträden att bära frukt, men farmor ser till att det finns gott om annan egenodlad mat att avnjuta. Och vad man njuter sen. Farmor är en hejare på att laga mat, och drev på 70-talet Reykjaviks första vegetariska restaurang på centrala Laugarvegur. Het fritidssyssla x 2 Hur gick det sen med vardagslunket, undrar ni förstås. Jo, alldeles utmärkt, tackar som frågar. Många vardagskvällar och helgförmiddagar tillbringades i antingen Laugardalslaug eller Sundhöll Reykjavíkur, två av Reykjaviks många badhus. Dels för simträning men, framförallt för häng i de varma grytorna "heitur pottur" – olikvarmt tempererade små bassänger som lämpar sig utmärkt för avkoppling och/eller skitsnack, självklart under bar himmel. En annan hobby som fick extra stort utrymme under tiden i Reykjavik var stickningen, så till den grad att jag hade med mig inte mindre än tre nya lopapeysur (isländska tröjor) med mig hem. Sjukvård på Västmannaöarna En helg när min pappa också var i stan tog vi färjan ut till Västmannaöarna, där min farfar har sina rötter. Hans två systrar bor där än, och trots urdåligt väder skjutsade de oss runt på ön för att visa upp och berätta om stort som smått. När vi stannade utanför det gamla sjukhuset, numera rådhuset, berättade gammelfaster Selma historier från sitt långa och innehållsrika arbetsliv som operationssjuksköterska på ön – något som fick mig att känna att vi delade något viktigt och stort. Förstärkt identitet Nu har snart två månader passerat sen jag kom hem, och vissa minnen har redan börjat blekna. Tack och lov kommer jag bära med mig många av erfarenheterna från denna höst livet ut. Jag kom till Reykjavik som halvislänning och halvkirurg, och lämnade som lite mer av båda.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=