Svensk Kirurgi nr 2-19

103 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 2 • 2019 Kåseri det begåtts fel i diagnostik eller terapi så blir de mer eller mindre utfrusna, vilket gjort att de behövt ännu mer ljudvolym (eller fler skrivna klagosi- dor till fler instanser) för att föra fram sina synpunkter. På vårt sjukhus tar vi aldrig emot patienter på ett nega- tivt sätt utan ser till att empati och respekt präglar kontakten med alla patienter. Vi är noga med att tala om detta förhållningssätt för de patienter som klagat på det andra sjukhuset, och när vi väl fått patienternas för- ståelse för att det är så man ska göra så försöker vi alltid skicka tillbaka patienterna till det sjukhus de kom från, så att de inte ska involvera oss också i sina fortsatta klaganden. Medicinsk underförståelse På vårt eget sjukhus har vi dessvärre en likartad underförståelse från medi- cinklinikens sida. Dess representanter har en helt klart bristande förståelse för och kunskap om vad en modern kirurgklinik ska göra. På grund av kirurgins framsteg har vi ju numera en enastående arsenal av metoder för att operera de flesta patienter. Det innebär emellertid inte att vi skall operera alla patienter, och de som inte ska opereras hindrar då nya ope- rationsbehövande patienter att bli opererade om de ligger kvar på våra alltför få sängplatser. Detta förstår inte medicinkollegorna helt och tar därför inte över de patienter som vi har färdigbehandlat – med eller utan kirurgi – tillräckligt snabbt, trots att de nästan alltid har något organ som borde kunna förbättras med någon sorts piller. Detta leder till en suboptimering av sjukhusets totala resurser och vi kirurger får ägna oss åt vård av det vi inte är ämnade för. Om sjukvården ska fungera bättre – till patienternas fördel – måste medi- cinarna understödja den kirurgiska vården mycket, mycket bättre än de gör idag. Det bästa vore kanske om en del av medicinläkarna tog med sig lite patienter och flyttade till S:t Elswhere’s och frigjorde platser som kunde användas till kirurgpatienter (=de som skall opereras) istället … Primärvårdens otillräcklighet En liknande situation som vid Saint Elsewhere’s sjukhus ser vi tyvärr också inom primärvården i vårt eget upp- tagningsområde. Ovanligt många av de läkare som arbetar där har defini- tivt otillräckliga kunskaper, och då särskilt inom kirurgi. Många av dem skickar patienter till oss som absolut inte behöver vår hjälp eftersom de inte ska behandlas med kirurgiska medel då de är för gamla, för sjuka, etcetera. En del har helt enkelt inte sjukdomar som vi har tid att ta hand om. Å andra sidan finns det motsatta också, det vill säga att primärvården dröjer alltför länge innan de skickar in patienter där bara vi kan hjälpa. Låt mig ta två skrämmande exempel. Den extra ansträngningen Det ena rörde en knappt 60-årig kvinna som under i princip hela sitt liv haft ”orolig mage”, men som nu tyckt att det blivit värre. Hon fick illa nog utredas (förgäves) i nästan nio månader innan hon inremittera- des till oss och där vi med en snabb datortomografi kunde fastställa att det rört sig om en cancer i svan- sen på pankreas, dessvärre obotbar i detta stadium. Patienten var emeller- tid mycket tacksam för att hon hade fått komma till oss eftersom vi var de enda som förstått vilken undersök- ning som skulle göras. Rent statistiskt kan man ju fastslå att en allmänläkare som är i full tjänst mellan 30 och 65 års ålder under hela sin arbetstid kommer att träffa på en eller högst två patienter med tidigare odiagnosti­ serad pankreascancer, men då är väl det minsta man kan begära att dessa allmänläkare skall anstränga sig lite extra för att finna just dessa få fall? Ett helt livs undersökningar En annan patient i en liknande kate- gori var en just pensionerad vårdlä- rarinna som i hela sitt liv varit över- tygad om att hon hade bröstcancer, vilket föranlett ett otal mammogra- fier genom åren. Från primärvår- den hade man dock aldrig förstått patientens förståelse av det hon led av och understödda av röntgenläkarnas negativa mammografier friskförkla- rat henne gång på gång. När hon nu kom till oss för en ny möjlig knuta i bröstet sände vi henne till mam- mografi och fann då den lilla bröst- cancern, vilket föranledde patienten att utbrista ”Äntligen, detta har jag väntat på i mer än 40 år! Tack för att ni kunde ställa diagnosen.” Visserli- gen fanns inte cancern på det ställe då vi anat en förtätning av bröstet utan på ett helt annat ställe, men eftersom patienten var så nöjd så hade vi ingen anledning att avvisa hennes tacksam- het, även om hon därvid uttryckte viss ringaktning för dem som inte tidigare funnit tumören trots 40 års frekventa undersökningar. Vad duktiga vi är Ibland måste vi ha rätt att få känna oss duktiga – och det är synd bara att de på S:t Elswehere’s sjukhus och på de andra ställena inte kan sköta sina åligganden lika bra som vi!  S:t Elsewhere är inte lika bra.