Svensk Kirurgi nr 3-21

170 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 3 • 2021 Krönika RAMIA STOLT SÄS/SU ramia.ebrahimzada@vgregion.se Om barn kan – så kan vi också! Välkomstsång Strax innan pandemins utbrott var jag på ett föräldramöte för första gången i mitt liv. För att underlätta min närvaro fick den stackars förskole- personalen anpassa mötestiden efter mitt jourschema. Kvällen innan för- sökte jag stapla upp några punkter för att inte framstå som ointresserad av verksamheten. Väl framme och i tid, för en gångs skull, fick alla ta av sig skorna, sätta sig i en ring på golvet i det gröna rummet och börja sjunga välkomstsången som barnen alltid inleder dagen med. Där besannades min förutfattade mening om att detta skulle bli en myskväll för hela slanten och alla skulle överösas med gulliga barnbilder istället för att ägna oss åt viktiga frågor. Allas lika värde Men oj, så fel jag hade! Efter en kvart satt alla vi vuxna som fastklistrade och lyssnade med stora öron på hur pedagogerna framför oss berättade om hur de gjorde sitt bästa för att utforma våra trotsiga barn till snälla och samspelta individer. Deras främ- sta värdegrund var alla barns lika värde, oavsett kön och etnicitet. Lika viktigt var att alla gavs samma för- utsättningar och möjligheter till att utvecklas, både i sin egen takt och till- sammans som grupp. Barnen varken retades eller slogs eftersom de äldre barnen lärdes att hjälpa de yngre och på så sätt utvecklades deras empati och ansvarskänsla. Men det var inte allt. De jobbade aktivt med att stärka bar- nens självkänsla och lära dem att våga säga ”Nej” och ”Stopp, min kropp” om något kändes fel för barnet. ”Wow, vilken tur mina barn har som får växa upp i en sådan tolerant och inkluderande miljö!” tänkte jag. Långt ifrån hur det var på min tid, där orden egenvilja och nej inte fanns på kartan. #metoo Men jag tänker ibland även på våra föregångare inom vården och i övriga samhället, och hur deras uppväxt- miljö påverkat deras personlighet i vuxen ålder. Det gäller både de goda personer som vi hyser stor respekt för och de mindre bra karaktärerna som mobbar, diskriminerar, trakasserar, antastar eller i värsta fall misshandlar andra människor. Det finns säkert, och har alltid funnits, en av varje sort på de flesta arbetsplatser i samhället. Vi blev tydligt varse just det under hösten 2017 genom #metoo-vågen då scenljuset äntligen riktades mot de dåliga karaktärerna. Vi var många som hoppades på en konstruktiv debatt och diskussion om det obekväma som ingen ville kännas vid, där locket lagts på så länge. Debatten borde ha handlat om makt- missbruk, diskriminering, rasism och trakasserier, med fokus på hur vi i ett modernt samhälle och arbetsplats skulle ta itu med dessa problem – oavsett kön. Men tyvärr kom det att handla om att konfrontera män mot kvinnor. Alla kvinnor etiketterades som ”hysteriska lögnerskor” och alla män som ”våldtäktsmän” och allt föll innan diskussionen ens hunnit starta. Sedan blev det tyst igen och begrep- pet #metoo kom istället att betraktas som slang för ”känsliga” kvinnor som inte kan uppskatta ett skämt. Kvinna och kirurg? Många föreställer sig att livet som kvinnlig kirurg är både spännande Svensk Kirurgis krönikör Ramia Stolt skriver om hur det pedagogiska arbetet på förskolan väcker tankar om hur vi vuxna borde bete oss. Vi har mycket att lära av våra barn.