25 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 1 • 2024 Akut- och traumakirurgi kompetens, särskilda strukturella förutsättningar och ett uttalat teamarbete. Båda är beroende av samma typ av manuell träning och förmåga. Strukturerat omhändertagandet av traumapatienten enligt Advanced Trauma Life Support (ATLS) och så kallad damage control kirurgi är väl etablerade arbetssätt och den kirurgiska professionen kräver idag kunskap och genomtänkt återkommande träning för något som i fredstid händer ganska sällan. Motsvarande krav på strukturerat omhändertagande, behandling, kvalitet och utbildning finns idag inte för akutkirurgiska tillstånd, men kommer i en nära framtid behöva införas precis som det införts för trauma. I USA har trauma och akutkirurgi sedan 10–15 år varit en egen subspecialitet och samma kvalitetskrav som ställs på så kallade trauma level 1-sjukhus införs nu för mottagandet av akutkirurgiska patienter. I Sverige har Svensk Förening för Akutkirurgi och Traumatologi tagit fram en ackreditering i akut- och traumakirurgi. Behoven av särskild kunskap och förmåga för goda behandlingsresultat är väl belagda, men det finns inga kvalitetskrav på de sjukhus som tar emot akut- och traumapatienter. Detta trots att Socialstyrelsens i sin rapport från 2015, ”Traumavård vid allvarlig händelse”, rekommenderar just detta. Träna – utveckla – upprätthålla En fungerande akutsjukvård är en helt nödvändig del av ett återskapat civilt försvar i Sverige. Akut- och traumakirurgisk kompetens är särskilt viktig i situationer där resurserna är begränsade som i kris, katastrof eller krig. Förutom sin särskilda medicinska kompetens arbetar akutkirurger dagligen med beslutsfattande, ständiga prioriteringar och omprioriteringar i en situation där resurserna alltid är mindre än behoven (ett typexempel är prioritering av akuta operationer). Arbetet är teambaserat och utförs tillsammans med andra specialiteter och discipliner. Således övas de förmågor i den akutkirurgiska vardagen som är nödvändiga i skarpt läge. Det är en förmåga som behöver tränas i fred om den skall finnas tillgänglig vid kris och i krig. Också den militära sjukvården har en begränsad egen sjukvårdsförmåga och är beroende av den civila sjukvården i en krigssituation för vård av skadade. Sverige kommer att behöva krigsplacera ett stort antal läkare och sjuksköterskor vid akutsjukhusen för att kunna ta hand om krigsskadade soldater och civila. Redan idag, och definitivt inom 10–15 år, föreligger en betydande risk att många av Sveriges läkare och sjuksköterskor har en så ”smal” kompetens och förmåga att de får svårigheter att möta den uppgift som de ur ett totalförsvarsperspektiv förväntas utföra i sin krigsplacering. Därför behöver fler kirurger utveckla akutkirurgiska förmågor, få behöver bli fler, och ”smala” högspecialiserade kirurger måste utbildas i dessa förmågor. Statens ansvar Slutligen behöver Socialstyrelsens utredning ”Traumavård vid allvarlig händelse” från 2015 uppdateras både ur ett totalförsvarsperspektiv och i ett scenario där ett medlemskap i Nato kan innebära krav på fungerande akutsjukvård i Sverige. Baserat på resonemanget ovan måste staten samt region- och verksamhetsansvariga genomföra en satsning på akutkirurgin i syfte att kunna möta framtidens ökade akutkirurgiska behov och tillse att Sverige är rustat inför katastrof och krig. Staten har använt sin initiativkraft genom statliga utredningar och ekonomisk ersättning för att säkra den högspecialiserade cancervården i Sverige. Nu måste staten använda samma initiativkraft för att säkra att befolkningen har tillgång till ”allmänkirurgi” i fred, kris, katastrof och krig. Professionens ansvar Hur kan vår profession bidra till att återskapa ”generalisten” på ett nytt sätt? Akut- och traumakirurgi måste etableras som en egen entitet med samma möjligheter att utvecklas som andra subspecialiteter. Detta pågår nu men ett överskuggande problem är att det är för få operationer per akutkirurg på en majoritet av akutsjukshusen. En lösning som provats inom traumakirurgin i USA är att komplettera med annan kirurgi som bland annat bukväggskirurgi, revbensstabilsering och dagkirurgiska ingrepp i syfte att bredda kompetens och öka kirurgiska volymer. Detta räcker inte för att säkra kirurgisk färdighet i bukhålan och framförallt inte på mindre svenska akutsjukhus. En lösning i Sverige kan vara att trauma- och akutkirurgin och den elektiva kirurgin etablerar stabila och hållbara samarbeten istället för att röra oss från varandra. Vi kommer även i framtiden ha ett delat ansvar för bakjouren och vi behöver lära av varandra. Det räcker inte med kurser och med bakjoursskolan, vi måste i vårt dagliga arbete rotera mellan fler delar inom kirurgin. Detta kan vara regelbundna randningar/rotationer eller tjänster mellan sektioner och/ eller andra sjukhus. Ett närmare samarbete mellan akuta och elektiva kirurger är nödvändigt och kommer leda till fördelar för samhället, patienterna och kirurgin.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=