Svensk Kirurgi 4-15

191 SVENSK KIRURGI • VOLYM 73 • NR 4 • 2015 intermittent och varierar i grad med tiden. Vid utredning av mikrohematuri rapporteras de vanligaste diagnoserna vara infektion, benign prostatahyper- plasi, sten och cancer. Vidare finner man ibland patologiska förändringar i njurarna om njurbiopsi utförs. Vanligast är IgA-nefrit och ” thin glomerular basement nephropathy ”, fynd som sällan leder till någon åtgärd. De flesta urologiska can- cerformer hittas vid sådan utred- ning, men cancer i urinblåsan är den vanligaste och rap- porteras i cirka tre procent. Av praktiska och etiska skäl undersökes vanli- gen ej de som har ett negativt testresultat vid screening. Detta betyder att andelen falskt nega- tiva varit okänd. I tre studier avse- ende asymptomatisk mikrohematuri använde man dock metoden med matchade kontroller på retrospektiva material. Kontrollerna utgjordes av personer med negativt test som senare följts upp under en längre tid med hälsokontroller. På detta sätt fick man en uppfattning om risken att utveckla cancer även hos de med ett negativt test. Andelen fall med senare påvisad cancer skiljde sig ej signifikant i de båda grupperna. Analys av eventuell erytrocytföre- komst i urinen kom att användas som screeningtest i förhoppning att uro- telialcancer skulle kunna upptäckas tidigt och därmed förbättra prog- nosen. I Malmö gjordes en studie i början av 1980-talet men slutsatsen var att cost benfit var låg 2 . Senare har flera screeningstudier genomförts men de flesta har varit relativt små. Slutsatsen av en relativt stor färsk holländsk studie var att diagnostiska utbytet är för litet i en oselekterad population 3 . Två österrikiska stu- dier selekterade dels storrökare, dels arbetare som exponerats för kemiska ämnen kopplade till ökad risk för sjukdomen. Ingen av studierna kunde påvisa någon nytta med testet 4,5 . Den grupp som har högst risk är de som kontrolleras efter att tidigare diag- nosticerats med urinblåscancer. Vid sådana kontroller var hematuristick- ans sensitivitet 41–69 procent och specificiteten 68–87 procent. I en av studierna korrelerades utfall till can- cerstadium, och då fungerade testet sämst i ytliga stadier, det vill säga i det skede där tidig upptäckt är mest värdefull. Teoretiskt borde makro- föregås av mikrohematuri men när i cancer- utvecklingen en tumör ger upphov till blödning är föga känt. I en engelsk studie sågs en trend att blås- cancerfall remit- terade på grund av mikrohematuri var mindre avan- cerade än de med makrohematuri. I en screening studie på kinesiska arbetare som exponerats för carcinogener testades olika urin- markörer. Kortast intervall mellan positivt test och diagnos av blåstumör förelåg för cytologi och mikrohema- turi, åtta respektive tre månader. De andra markörena blev positiva ett–tre år före diagnos. Denna studie talar för att testning behöver göras frekvent för att vara användbar. Det är också väl känt att blödningen kan vara intermittent. I en av våra studier hade cirka 1/3 av patienterna som skulle opereras för blåscancer negativ urin- teststicka morgonen innan operation. Är då testet användbart vid diag- nostik av dem som söker med urin- vägssymtom? För utredning av fram- för allt misstänkt njursten har testet ansetts vara av diagnostiskt värde. Patienter med verifierad sten i urin- vägarna är testpositiva i majoriteten av fallen. Tills nyligen fanns inga data på dem som visade sig inte ha någon sten, det vill säga specifici- tetsuppgifter saknades. I två studier undersöktes alla som sökte akut med flanksmärtor, dels med stickan samt också med datortomografi av buken 6 . Vid påvisad sten var testet positivt i 80–83 procent av fallen och i de fall som fick en annan diagnos var mot- svarande frekvens 52–65 procent. Alltså var mikrohematuritestning Översiktsartikel ”I en av våra studier hade cirka en tredjedel av patienterna som skulle opereras för blåscancer negativ urinteststicka morgonen innan operation.” Bild 2. Uringlasskiva från 1491 som illustrerar kulörernas koppling till sjukdomar.