Svensk Kirurgi 6-15

293 SVENSK KIRURGI • VOLYM 73 • NR 6 • 2015 än den patientgrupp som genomgått öppen kirurgi vilket innebär att TAE är ett minst likvärdigt alternativ till öppen kirurgi vid endoskopiresistent blödning 11-12,16-21 . För en patient som idag vårdas inneliggande för en endoskopiskt verifierad terapiresistent övre GI- blödning vid SUS Malmö finns det ingen konsensus avseende vilken behandlingsmetod som ska väljas för definitiv terapi. Beslutet är helt bero- ende på jourhavande kirurg samt till- gång till angiokompetens. Syftet med detta arbete var att göra en deskrip- tiv populationsstudie av de patienter som behandlats med TAE alternativt öppen kirurgi vid övre GI-blödning där endoskopisk terapi misslyckats, samt att jämföra våra resultat med de resultat man fått fram i tidigare stu- dier 11-21 . Material och metoder Från januari 2009 till december 2012 lades 879 patienter in på SUS Malmö på grund av en övre GI-blödning. Utav dessa patienter gastroskoperades 566, varav 149 åtgärdades endosko- piskt med injektionsbehandling, clips och/eller koagulationsbehandling. Tjugonio patienter (3,3 %) blödde för profust för att åtgärdas endosko- piskt eller reblödde trots endoskopisk åtgärd (figur 1). Utav dessa genom- gick 16 patienter TAE och 13 patien- ter öppen kirurgi (tabell 1). En patient som inkom med övre GI-blödning visade sig vid gastro- skopin ha ett inklämt hiatushernia som åtgärdades laparaskopiskt sub- akut ett par dagar efter diagnos. Då denna patient inte krävde kirurgi på grund av blödning har vi valt att inte inkludera denna patient i studien. Fyra patienter visade sig ha fri gas på CT och gick därför direkt till kirurgi utan föregående endoskopi. Då dessa patienters huvudsakliga problem inte var blödning utan perforation exklu- derades även de ur studien. Studien inkluderar inte patienter med blödning från esophagusvari- cer eller blödning distalt om Treitz ligament. Kontrollgastroskopi plane- rades inte som regel, men förekom hos patienter med tecken på fortsatt blödning såsom melena eller hemate- mes alternativt sjunkande Hb. Valet av behandlingsmetod baserades på patientens aktuella status, komor- biditet samt tillgänglighet till endo- vaskulär operationssal inom rimlig tid. I kirurgigruppen var fördelningen män/kvinnor inte jämn då 10 av 13 patienter var män. Om detta var en ren tillfällighet eller om man var mer restriktiv med att operera kvinnor framkommer inte av vårt underlag. Från patienternas journaler i Melior, Kundrad, Orbit samt Sectra notera- des följande variabler för varje patient: patientens ålder och kön, komorbidi- tet/ASA-klass, endoskopisk diagnos och behandling, blodtryck och puls vid inkomst, lägsta Hb-värde och eventuellt transfusionsbehov före och efter behandling, utförd behand- lingsmetod, diagnos vid behandling, komplikationer efter behandling, behov av ytterligare behandling efter utförd åtgärd (TAE alternativt kirurgi), vårdtid, akut mortalitet och 30-dagars mortalitet. Alla patienter behandlades med pro- tonpumpshämmare enligt gängse rutin. Angiografi och transarteriell embolisering Då detta är en retrospektiv studie fanns ingen standardiserad metod för den endovaskulära åtgärden 25 . Alla endovaskulära ingrepp utfördes på SUS Malmö av en specialist i endo- vaskulär kirurgi (åtta olika läkare utförde de 16 ingreppen). Hos 15 patienter fick man access via a. femo- ralis och hos en patient gick man in via a. brachialis. Kateterstorleken var som regel 6–7 French. Försök till superselektiv embolisering gjordes vid påvisbar pågående extravasering. Då ingen extravasering kunde identi- fieras vid angiografin emboliserades a. gastroduodenale blint. Man använde sig av makro- respektive mikro coils , Nestor coils från COOK eller retrie- vable coils från Terumo eller COOK. Forskningens år Figur 1.