Svensk Kirurgi 6-15

312 SVENSK KIRURGI • VOLYM 73 • NR 6 • 2015 Internationell kirurgi Skulle jag verkligen åka? Eftersom jag ännu inte är färdig spe- cialist funderade jag en hel del på om jag verkligen skulle åka. Kunde jag verkligen bidra med något? Inför avresan hade jag varit i kontakt med en norsk mycket trevlig allmän- och ortopedkirurg, som gav boktips och information om sjukhuset. Eftersom en betydande del av ingreppen skulle bli kejsarsnitt passade jag på att vara med på några sådana före avresan. Med tanke på att vi endast kom till Mutomo för en kort period kändes det viktigt att vara lyhörd och anpass- ningsbar till rådande praxis vid sjuk- huset. Det vore förmätet och respekt- löst att tro att vi skulle kunna komma och berätta hur saker och ting bör göras, särskilt när vi endast skulle vara där en mycket begränsad period. Vi blev mycket väl mottagna på sjukhuset, och fann oss snabbt till- rätta. I efterhand är jag glad över att ha viss erfarenhet av att handlägga ortopediska patienter vid hem- masjukhuset och från Södersjukhuset där jag under en tid arbetade som akutläkare. En vanlig arbetsdag Varje arbetsdag börjar strax efter klockan åtta med morgonrapport. Under natten är alltid en läkare i beredskap i hemmet, och en clinical officer på sjukhuset. En clinical officer har gått en fyraårig utbildning, är legitimerad, och kan arbeta självständigt och får både ställa diagno- ser och påbörja behandlingar. Dock utför de ej kejsarsnitt, och ska i regel konsultera en läkare vid oklarheter. Claire som var både nunna och sjuk- husets föreståndare var också alltid närvarande. Hon uppdaterade oss om platsläget samt hur många blodpåsar som fanns tillgängliga. Ofta fanns det endast ett par stycken. Varan- nan vecka gick man igenom dödsfal- len, vilket emellanåt kunde mynna ut i intressanta diskussioner. Efter morgonmötet rondade vi kirurg och ortopedpatienterna, och ibland för- lossningsavdelningen. Därefter var vi ansvariga för alla operationer i minor och major theathre . Sjukdomspanoramat skiljer sig markant från Sverige. Under våra sex veckor diagnostiserade jag inte en enda appendicit, kolecystit eller divertikulit. Desto vanligare var ormbett, fem stycken sammanlagt. Standardbehandlingen var antibio- tika, kortison, högläge och noggrann observation inför eventuell operation. Alla våra ormbitna patienter klarade sig, men en behövde vi fasciotomera, en annan blev av med fingret, och de övriga krävde noggrann kirurgisk debridering av nekrotisk vävnad. Patienterna kom ofta sent i sjuk- domsförloppet. Jag minns särskilt Alphonce, en 14-årig avmagrad Ett akut kejsarsnitt i den stora operationssalen. Torsdagsundervisning av dr Petronelle om graviditet.