Svensk Kirurgi nr 1-16

41 SVENSK KIRURGI • VOLYM 74 • NR 1 • 2016 Internationell kirurgi nu var han stabil. Han fick trippelbe- handling med antibiotika peropera- tivt enligt protokollet; cefazolin, gen- tamicin och metronidazol och planen var att fortsätta minst fem dygn. Postoperativa problem Nästa dag mådde han skapligt, hade lite feber, strax över 38°, men kissade bra och var inte särskilt smärtpåver- kad. På kvällen ringde den italienska narkosläkaren Chiara och undrade om jag inte kunde komma och titta, för patienten ville inte komma över 100 i systoliskt tryck och hade fort- farande lite feber. Jag tyckte inte att han såg direkt sämre ut, buken var mjuk, men han klagade över smärtor så vi enades om förstärkt smärtlindring. Dag två fortsatte på samma sätt, men nu hade han fått adrenalindropp för att kunna hålla trycket, och mer feber, 39 grader. CRP var inget prov man brukade ta, men på min uppmaning kollades det, 125. Det kändes inte alls bra, vi lade till Augmentin på medicinlistan och jag grubblade på om jag borde ha lagt ett pre-sakralt dränage vid operatio- nen. Vår röntgenapparat var trasig sedan länge, beställda reservdelar dröjde, men i ömmande fall kunde man skicka patienten för CT-under- sökning på en privat klinik i staden. Det gjorde vi inte. Min kollega var jour på natten, vi såg patienten på kvällen tillsammans och enades om att han var bättre och jag gick och lade mig. Fasciit? Natten var intensiv för jouren, det blev inget mer besök på avdelningen och ingen hörde heller av sig. Nästa morgon på ronden var patienten påtagligt sämre och hade fått en mörk hudförändring över höger höft och ljumske, med en större blåsa i mitten. Jag fick kalla kårar och insåg att detta måste vara nek- rotiserande fasciit, en känd och fruk- tad komplikation efter skottskada i rektum. Trots omedelbart beslut om operation tog det ändå någon halv- timme innan vi fick en sal och kunde springa in till operation. I sänghallen före sövning fick patienten hjärtstopp och alla återupplivningsförsök var fruktlösa. Jag ska avstå från att försöka beskriva min ångest men ”No observe and see, unless you stay awake” fram- står som en utmärkt regel. Andra förutsättningar Att arbeta i en annan kontext är omvälvande och ofta jobbigt. Mycket kan vara svårare, till exempel behöver man vara ganska flexibel och accep- tera att saker kan göras på många olika sätt, med mycket begränsade resurser och ändå bli bra. Det kan vara krångligt att ständigt behöva tala genom tolk och att anpassa sig till övertygelsen att patientens sjukdom angår hela familjen, och att varje enskild åtgärd först måste förhandlas med patientens hela släkt. Å andra sidan finns åtskilligt som kan vara lättare. Man skulle kunna tänka sig att det är besvärligt för mig att komma och arbeta i ett land där kvinnor måste vara helt beslöjade, inte får köra bil eller överhuvudta- get ha något slags självständigt liv. Men så är det inte. Att vara europeisk kvinnlig kirurg innebär att man utgör något slags tredje, könlöst väsen som inte förefaller utgöra något som helst hot för någon. Man mottas med full- ständig självklarhet av kvinnorna och blir djupt respekterad av männen. Det är mycket vilsamt.  Min jemenitiske kollega dr Rami och jag opererar.