Svensk Kirurgi 6-16

330 SVENSK KIRURGI • VOLYM 74 • NR 6 • 2016 Referat Kirurgveckan V årt yrke kräver att vi ständigt övar våra psykomotoriska fär­ digheter. Vi tittar på YouTube och Websurg för att förbereda oss inför kirurgiska ingrepp, men simu­ latorträning är inte lika lockande och inte alltid tillgänglig. Richard Satava 1 beskrev 1993 en av de första virtuella abdominella simulatorerna; sedan dess har utvecklingen drivits framåt med bland annat datoriserad simu­ lering i Virtual reality (VR) och vir­ tuella operationsrum 2 . Simulatorträ­ ning som komplement till kirurgisk träning ger kortare operationstider, ökad precision och färre perioperativa misstag 3 . Orzech et al har visat att inlärningen under varje minut under en simulerad Nissen fundoplikation var likvärdig 2,31 minuter i ett in vivo sår 4 , vilket tydligt visar inlärningsmo­ dellens effektivitet. Liknande resultat har visats av Aggarwal et al; en minut under en simulerad kolecystektomi motsvarade 2,28 minuter i såret 5 . Nya möjligheter Föreställ er detta inte helt ovanliga scenario: Ni ska utföra en kolecystek­ tomi och flera kliniska faktorer tyder på att det kommer att bli en tekniskt krävande operation. På er klinik har ni en simulator som ni kan förprogram­ mera så att den har precis samma ana­ tomiska konstellation som er patient. Ni kan alltså öva på en simulerad realistisk patient innan ni ska göra ert riktiga nummer, och dessutom värma upp precis innan knivstart! Låter det som science fiction? Själv hörde jag talas om det först på Kirurgveckan i Malmö 2016, på föreläsningen ”Vir­ tuell kirurgi – nutid och framtid”, där föreläsarna Gunnar Ahlberg, Kristine Hagelsteen, Erik Prytz och Åsa Roos lyckades övertyga denna delvis teknikfientliga artikelförfattare att spendera åtskilliga tusenlappar på ett tv-spel. Vi återkommer till detta, men först: Varför behövs simulering? Laparoskopisk träning är svår att tillgodose kliniskt och är ibland inte etiskt motiverad; det kan vara svårt att träna upprepade moment under samma operation och tiden mellan träningstillfällena kan variera, vilket medför att man ibland måste börja om. Kristine Hagelsteen har stude­ rat inlärningen vid suturering där ST-läkare i kirurgi fick uppgiften att suturera i en Simball Box . Testtillfäl­ lena inledes utan föregående träning, sex–sju timmars träning och slutligen tolv timmars. Man kunde då se en sig­ nifikant skillnad i bland annat medi­ antiden det tog att utföra momentet: ”Den första gången jag fick gåshud av en mjukvara” Hur kommer det sig att vi börjar ”träna” på riktiga patienter när det finns hjälpmedel som ökar vår förmåga? Varför gör vi inte motoriska förberedelser inför komplex kirurgi i likhet med idrottsmän och kvinnor som värmer upp inför sin prestation? Varför tränar vi inte på ovanliga och farliga situationer under säkra förhållanden? Under symposiet om virtuell kirurgi diskuterades dessa framtidsfrågor. CAROLINA MUSZYNSKA Ystad carolina.muszynska@med.lu.se Hur kan ”Underground” och klementiner göra oss till bättre kirurger?