Svensk Kirurgi nr 4-17

185 SVENSK KIRURGI • VOLYM 75 • NR 4 • 2017 några år sedan har varit till hjälp, men på intet sätt nödvändiga. Jag inbillar mig att erfarenheterna från att ha arbetet på det lilla, men fantastiska, sjukhuset i Visby under dryga fem år är mer relevanta för arbetet här. Där som här måste man ha vänner på andra sjukhus och överlevnadsstrate- gier när vädret inte tillåter helikopter- transporter. Att vara länskirurg i Taranaki Are you really a general surgeon? var en av de första frågorna på jobbin- tervjun över Skype. Kollegorna här har en enorm breddkunskap, vilket jag inte kan göra anspråk på, men vi kompletterar varandra ganska bra och alla har någon nisch. Erfarenheter av den stora kirurgin, trauma och inte minst av besvärliga komplikationer är något jag kunnat bidra med, men jag lär mig dagligdags betydligt mer än jag kan tillföra. Efter ett halvår börjar jag komma in i rutinerna på jobbet. Eller rättare sagt, så har jag ”skapat” mina rutiner. Arbetet på kirurgen är organiserat på ett helt annat sätt än hemma. Varje consultant (överläkare) är som en egen klinik i kliniken och en ö av självstän- dighet. Vi har alla ett eget team, egna väntelistor, mottagningar och opera- tionsdagar. Man arbetar i princip helt oberoende av de andra consultants som man ibland inte träffar mer än någon gång i veckan. Alla opererar och följer upp in sina egna patienter. Jag får själv bestämma hur många och vilken sorts patienter jag skall ha på mina mottagningar, endoskopipass och operationsdagar. Administra- tionen kring detta och planering av verksamheten tar ett par timmar i veckan medan pappersarbetet rela- terat till patienter för min del är minimalt eftersom mitt team gör det mesta. Friheten att själv bestämma är underbar jämfört med vårt emel- lanåt repressiva svenska system även om ansvaret ibland är skrämmande och man ständigt har pressen på sig att beta av inflödet och se tillräckligt med patienter på mottagningen och endoskopin för att fylla operations- programmet. Lite känner man sig som en egenföretagare där det tar några månader att få verksamheten att fungera smidigt och fylla order- stocken. Men tiderna förändras och kirurgkollegorna är lite nyfikna på vårt svenska ”teamtänkande” som till viss del förekommer på de större sjukhusen. Strikt PAL-skap Det råder helt strikt PAL-skap för consultants så jag rondar ”mina” patienter sju dagar i veckan och kan bli uppringd en kväll när jag inte är i tjänst om något trasslar. Men konti­ nuiteten bidrar till att man kan sina få inneliggande patienter bra och journalsystemet är tillgängligt hem­ ifrån. Kollegialiteten är god och vi täcker allt som oftast helgerna för varandra. Större operationer kan vi emellanåt välja att göra två consultants tillsammans och nivåstrukturering är inte formaliserad som hemmavid. Diskussioner vid multidisciplinära terapikonferenser är rådgivande och var och ens omdöme/erfarenhet avgö- rande för vad man är beredd att ta på sig utan att kompromissa med kvali- teten. Det känns lite roligt att prova på att vara på den perifera stolen vid telemedicinska konferenser. Det blir en del större onkologisk kirurgi emel- lanåt, men man får välja sina patien- En av många fantastiska vandringsleder. Denna på norra Coromandel. Länskirurgins år