Svensk Kirurgi nr 2-18

93 SVENSK KIRURGI • VOLYM 76 • NR 2 • 2018 Lars Hagander, barnkirurg och forskningsledare för ett nystartat WHO-center i Lund. Foto Erik Omling Personporträtt Lars ettåriga utbildningsplatser för Lundastudenter till Harvard Medi- cal School . Dessa utbyten beskrivs av studenterna som mycket krävande, men icke desto mindre har de blivit lika framgångsrika som eftertraktade. Vidare organiserar Lars återkom- mande kurser i kirurgi i låginkomst- länder för svenska läkarstudenter, med både lärare och studenter från bland annat Harvard Medical School och från universitetet i Harare. Kur- serna inleds med studier och semi- narier i Lund och Malmö, för att avslutas med klinisk undervisning i Zimbabwe. Forskningen måste nå ut Vad innebär det att vara WHO col- laborating centre in surgery and public health? – Den stora skillnaden mot tidi- gare är att nya dörrar öppnas och att banden till WHO stärks. Jag ser sam- arbetet som en bekräftelse på att vår forskning är relevant för vår omvärld, och med WHOs kanaler får vi bättre tillgång till data och når bortom aka- demien. Det är lätt att glömma den tredje uppgiften som forskare, att nå ut och påverka samhället med kun- skap, men detta är vad det handlar om! – På sätt och vis rör det sig om uppdragsforskning, WHO förväntar sig naturligtvis att vissa projekt prio- riteras. Som samarbetspartner inom kirurgi och folkhälsa kommer vi att fortsätta arbetet med att utveckla fungerande nationella strukturer för att mäta kirurgisk vård. Brain-drain Lars Hagander är forskningsledare för det nybildade WHO-centrumet i Lund. I nuläget är tre doktorander direkt involverade i projekt som på olika sätt syftar till att mäta befolk- ningsbehov och förutsättningar för kirurgi i olika populationer, men också att förstå hur tillgången till kirurgisk vård kan variera inom euro- peiska sjukvårdsystem. En annan viktig fråga för det nybildade centret är hur man får utbildad personal att stanna där behoven är som störst. – Vi har tidigare visat hur utvandring av läkare i låginkomstländer leder till skriande brist på kirurger även för den mest basala kirurgin. Att kompensera för brain-drain är en avgörande fråga i många länder. Vi har sett hur det som kallas för task-shifting , dvs att icke- läkare utbildas till att utföra enklare ingrepp, kan öka tillgången till kirur- gisk vård. Men hur långt kan man kompromissa med utbildningskvali- tet för att öka tillgängligheten? Det här är frågor som utmanar traditio- nella hierarkier, och som kräver både lyhördhet och vetenskaplig analys. Vilka utmaningarna står det nybildade centret inför? Utmaningar och glädje Att nå ut med kunskap på rätt nivå, till rätt beslutsfattare, det är den stora utmaningen, och att nå bortom punktinsatser. Det vi gör får inte stanna som en byråkratisk skapelse inom WHO eller akademin, det ska nå hela vägen fram och göra skill- nad för patienterna. Sedan begränsas vi just nu också av de ekonomiska ramarna på hemmaplan. Intresset för kirurgi och folkhälsa är på frammarsch i Sverige och förut- sättningarna har aldrig varit bättre än nu. Det finns sedan länge ett starkt nätverk av svenska forskare och kli- niker för global kirurgi. Samarbets- klimatet är gott inom både forskning och undervisning, mellan de svenska lärosätena och med nordiska kollegor. – Vi hjälps åt, och lär av varan- dra. Det är roligt att arbeta med dessa frågor både som akademiker och kliniker, och vi möter ett allt större intresse bland studenter och ST- läkare. Det är många som är nyfikna, inte minst unga kirurger, och det är naturligtvis glädjande. 