Svensk Kirurgi 3-18

148 SVENSK KIRURGI • VOLYM 76 • NR 3 • 2018 Kåseri J ag fick möjlighet att arbeta som kirurg i 43 år och definierar mig fortfarande som kirurg fast jag arbetar som allmänläkare på heltid nuförtiden. En chefs eftertankar När jag tänker tillbaka på kirurgin är det nästan bara ljusa minnen: en tidig morgon som jour när solen stiger upp på sommaren, en särskild lyckad operation (lätt eller svår, men jag kom i exakt rätt skikt!), ett besvärligt patientsamtal som gick bra på grund av mina förberedelser, ett föredrag som satt precist, och mycket gott kamratskap – kanske det allra vikti- gaste. Men… jag kommer aldrig att tänka på några särskilt lyckade ögon- blick från mitt chefande. Kanske fanns det inte så mycket glädjeäm- nen, kanske var inte chefskap ”min grej.” Detta trots att jag arbetat som klinikchef, verksamhetschef, professor, biträdande chefläkare och sjukhuschef i nästan halva mitt yrkesverksamma liv. Det kan leda till lite eftertankar. En idol och förebild För det första: varför blir man verk- samhetschef eller motsvarande – eller varför skulle man inte bli det? När jag började som kirurg i Halm- stad 1972 var det fullständigt natur- ligt att den äldste och mest erfarne överläkaren skulle bli klinikchef om inget särskilt talade emot. Jag hade turen att hamna på Lars Risholms klinik, och det var han som under AT-läkartiden med myndig röst för- klarade ”Du skall bli kirurg.” Detta var ganska osannolikt för mig minu- terna dessförinnan eftersom jag hade bestämt mig för att bli barn- läkare. På Ris- holms klinik var alla läkarna med fruar inbjudna på julfest och som- marfest och han visste namnen på alla barn och han kände oss som personer. Han var intresserad av fri- luftsliv (helst segling) och var huma- nist med ett djupt kunnande inom konst, musik och filosofi. Han har varit – och är – en sådan person som jag vill/ville vara. Hans prestigelöshet var lika stor som hans kirurgiska kun- nande. Kanske jag idoliserar honom lite nu i efterhand, men det mår både hans minne och jag bra av. Starka ledare När jag sedan kom till universitets- sjukhuset i Lund var det helt andra klinikchefer som regerade. Stig Bengmark på kirurgen, Göran Bauer på ortopeden, Anders Gustavsson på medicin och Håkan Westling i klinisk fysiologi domi- nerade sjukhuset. Alla var mycket starka personlig- heter, alla sprud- lade av idéer, alla var beredda att strida för det de trodde på och alla var tämligen enväldiga. I efter- hand kan man hävda att de var långt ifrån demo- kratiska i sina styrsätt, men de hade långsiktiga mål och de strävade mot att förstora och förbättra sina respektive domäner. De var inte underlägsna sjukhusdirek- tören och politikerna – snarare tvärt om – men de hade samtidigt ett gott samarbete med de hierarkiskt över- Verksamhetschef? Historiskt kan verksamhetschefer beskrivas i en färgskala från lysande färgstarkt till mer modest gråtonat. Sjukvårdens styrning och utveckling har förändrat chefskapet och ställer frågan om hur den perfekta verksamhetschefen är på sin spets. Professor Åke Andrén-Sandberg skriver här om dessa viktiga frågor. ”En verksamhetschef i kirurgi måste vara en respekterad kirurg. Viktigast därefter är närvaro och deltagande i verksamheten man styr.” ÅKE ANDR ÉN-SANDBERG Borrby ake.andrensandberg@gmail.com