Svensk Kirurgi 4-18

190 SVENSK KIRURGI • VOLYM 76 • NR 4 • 2018 D en 31 maj denna fantastiskt varma svenska senvår befann jag mig på ett kärlkirurgiskt registermöte på Island, i sex graders snålblåst, när mobilen ringde med ett oväntat samtal från Skåne. Beskedet från professor Lisa Rydén, ordfö­ rande i SKFs kommitté för kirurgisk forskning, om att jag tilldelats Svensk Kirurgisk Förenings stora forskarpris, var lika glädjande som trevligt över­ raskande. Svensk kirurgisk forskning bedrivs av många lysande forskare, och det är speciellt hedrande för mig att ha utsetts som huvudpristagare bland de excellenta nominerade fors­ karna Roger Olofsson Bagge, Caro­ line Nordenvall, Martin Rutegård, Kalle Landerholm och Daniel Ansari. Jag vill rikta ett stort tack till Svensk Kirurgisk Förening som med detta forskarstipendium stödjer och lyfter fram den kärlkirurgiska forskningen vid Uppsala universitet, som jag har glädjen att vara en del av. Bakgrund Jag föddes i Teheran 1975, men omständigheterna i Iran resulte­ rade i att jag blev smålänning vid 11 års ålder, och skåning vid 18, när jag började på läkarlinjen i Lund. Kirurgterminen sammanföll tack och lov inte med någon karneval, men väl med en massa andra studenti­ kosa engagemang. Professor Roland Andersson, som då var ansvarig för kursen, och hans kollegor, skapade en mycket intressant och mytomspun­ nen termin. Bland annat berättades det då att en skicklig kollega skulle ha räddat livet på en patient genom att på akutmottagningen laparoto­ mera och manuellt klampa aortan vid en ruptur. När jag sedan vid muntan förhördes om tarmischemi och kolons kärlförsörjning av docent Else Ribbe var intresset för kärlkirurgi sått. Första kirurgiska vikariatet var på Lundakliniken under några måna­ der efter termin 10, och följdes av ett vikariat på kirurgkliniken i Halmstad efter genomförd AT. Kirurgin var fascinerande, men ett sedan tidigare befintligt intresse för organisationer och ledning förde mig från Länssjuk­ huset i Halmstad till näringslivet i Stockholm, där jag under två år job­ bade som managementkonsult. Det var en mycket lärorik period, men jag märkte att jag redan var förgiftad av det kirurgiska giftet. Att få förtroen­ det att ta hand om personer i deras livs mest utsatta lägen, tätt och foku­ serat arbeta i team i en operationssal med ett tydligt och gemensamt mål, och få direkt feedback efter genom­ förandet av en lyckad eller mindre lyckad operation, är helt unikt för kirurgin. Saknaden efter detta förde mig tillbaka till kliniken, och efter att ha sökt kirurgvikariat på samtliga sjukhus i 200 km radie kring Stock­ holm fick jag till slut napp på akuten på Astrid Lindgrens barnkirurg. Det var en ynnest att få bekanta sig med denna gren av kirurgin, innan färden gick vidare till Uppsala Län och Enköpings Lasarett där jag började min formella kirurgutbildning under handledning av dr Bahman Darkahi. Klinisk forskning Tidigt under ST fick jag tillfälle att gå en kurs i kärlkirurgi och träffade då professor Martin Björck, en inspi­ rerande föreläsare och världsvan kol­ lega som utan tvekan bejakade mitt intresse för kärlkirurgin och bjöd in mig till den ytterst dynamiska kärlki­ rurgiska forskningsmiljön i Uppsala, som då var under ledning av profes­ sor David Bergqvist. Mina tidigare Kevin Mani får Stora Forskarpriset 2018 Kevin Mani, kärlkirurg i Uppsala, har utsetts av kommittén för kirurgisk forskning till årets mottagare av Stora forskar­ priset, Svensk Kirurgisk Förenings största forskarpris. Kevin Mani presenterar här sig själv och sin forskning. KEVIN MANI Uppsala kevin.mani@surgsci.uu.se Stora Forskarpriset 2018