Svensk Kirurgi 5-18

267 SVENSK KIRURGI • VOLYM 76 • NR 5 • 2018 Kåseri Kirurgi – en historisk parentes? Hela den gastrointestinala cancerki­ rurgin – och även cancerbehandling på andra lokaler – kommer förhopp­ ningsvis att förpassa kirurgin till en historisk parentes när forskningen har fått fram botande molekylärbaserade cancerterapier. Kirurgin kommer då att ha sin främsta plats i en rekon­ struktiv fas där skrumpningar, fistule­ ringar och andra resttillstånd enklast behandlas med kirurgi. Till en början kanske kvantiteten av antalet ingrepp kommer att öka, men varje ingrepp kommer antagligen att vara mer begränsat. Kombinationsbehand­ lingar klarar resten. Ulcuskirurgi och refluxkirurgi är idag nästan fullständigt blott intres­ santa delar av kirurgins historia och det finns all anledning att tro att kole­ cystektomierna kommer att hänvisas till hyllan bredvid på det historiska muséet. Riktigt hur terapin skall se ut vågar jag inte uttala mig om, men jag tillhör en generation som inte ens kunde tänka fram mobiltelefoner eller internet, så det bekymrar mig inte. Att operera bort patofysiologiskt och molekylärbiologiskt väldefinie­ rade inflammatoriska tillstånd i fram­ tiden är dock knappast något som kan betecknas som troligt. Ny teknik – nya gurus Ett paradigmskifte – snarare än revo­ lution – inträffade med införandet av laparoskopin, vilket samtidigt läm­ nade den gamla kadern kirurger utan­ för utvecklingen och gav plats för nya gurus. I efterhand kan hävdas att indi­ kationerna för vissa ingrepp vidgades mer beroende på laparoskopisternas nöje än på patienternas behov, men som helhet har naturligtvis titthåls­ kirurgin lett till stora framsteg. Det är emellertid inte bara det laparosko­ piska ingreppet som utvecklats utan samtidigt har det givit utrymme för en exempellös instrumentutveckling och utveckling av helt nya postopera­ tiva förhållningssätt. Endoskopin är en annan del av samma utvecklingslinjer, där det inte finns någon väg tillbaka. Men, risken finns att även laparo­ skopiguruna inom överskådlig fram­ tid kommer att bli överåriga eftersom utvecklingen också här går vidare. Vi ser redan idag en utveckling mot en robotkirurgi där kirurger bidrar till en utveckling där det kirurgiska kunnandet blir allt mindre värt, och barnbarnens fingerskicklighet med tangenter kan ersätta dagens laparo­ skopiska tekniker. Kanske kommer robotkirurgin att utföras utan kirurger, som istället får koncentrera sig på de preoperativa och postoperativa faserna? Idag kanske dessa datoralgoritmer ter sig skrämmande, men det har det varit med självkörande bilar också, och nog skulle jag hellre bli opererad av en intelligent, exakt och välprogramme­ rad robot än en fumlig kirurg. Protes- och traumakirurgi Finns det då inga områden som kommer att bli kvar för kirurgerna? Jo, ortopedernas proteskirurgi kommer säkert att ytterligare utveck­ las innan brosktransplantationerna tar över och traumakirurgin är svårt att se kommer att minska i betydelse – utvecklingen talar snarare för mer traumaomhändertagande än mindre och med bättre resultat även efter mycket svåra skador. Kanske kommer också den kosmetiska kirurgin att öka kvantitativt, vilket jag i så fall skulle beklaga; en synpunkt mina barnbarn får ha överseende med. Radiologisk transplantation Den största potentialen i kirurg­ arsenalen borde emellertid trans­ plantationskirurgin ha. Njurar och lever och i viss mån hjärta och lungor transplanteras idag rutinmässigt, men även här kommer rimligen en ny era då de immunsupprimerande medici­ nerna blivit enklare, billigare och mer lättstyrda. Det förefaller dessutom troligt att transplantation av cellöar skulle kunna revolutionera diabetes­ behandlingen och sviktande hjärtan och hjärnor kan fyllas på med friska celler, odlade i fabriker för just detta syfte. Om detta blir verklighet är dock risken/möjligheten att radiologerna kommer att ta över denna transplan­ tationsverksamhet med hjälp av mole­ kylärbiologer och lämna såväl kirurger som internmedicinare utanför. Kunskap och mirakler Det ovanstående är inte i första hand tänkt och skrivet för SVESEK (Sve­ riges Seniora Kirurger) – vilka för­ hoppningsvis kommer att förnum­ stigt nicka och känna igen sig – utan för de unga som fortfarande är under utbildning. När jag var ung så tänkte jag mig att nu lär jag mig snabbt hur man gör och sedan är allt klart. Inget kunde vara mer fel, och fortfarande efter 43 år i kirurgbranschen behöver jag lära nytt – och ibland lära om. Det är dessutom min tro att utveck­ lingen snarare kommer att gå fortare än långsammare framöver och att vi kommer att – inom och utom kirur­ gin – att tvingas lära oss om sådant som vi tidigare inte ens kunde före­ ställa oss. Länge har jag varit med; men, tänk, jag tycker att detta är en av höjdpunkterna. Inom kirurgin blir vi aldrig fullärda och framtidens stora och små mirakler står och väntar på oss. Starkast vinner Om jag började med Bob Dylan så låt mig avsluta med en ännu äldre san­ ningssägare: den skotskfödd ameri­ kanske affärsmannen och filantropen Andrew Carnegie. Han påstod att ”While the law of competition may be sometimes hard for the individual, it is best for the race, because it ensures the survival of the fittest in every depart- ment.” 