Svensk Kirurgi nr 1-19

10 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 1 • 2019 T anken var att jag med den här texten skulle skriva om min upplevelse som ST-läkare i kirurgi. Men jag kommer inte att skriva någon gullig krönika om ett särskilt rörande patientmöte eller lik- nande utan vill passa på att dela med mig om min situation som ST-läkare och mina synpunkter på sjukvården idag. Lika vård för alla? Min uppfattning är att sjukvården idag förändrats så att alla inte längre får lika vård på lika villkor. Patienter med privata sjukförsäkringar och pri- vata vårdgivare (som ju är en förut- sättning för privatförsäkringar) är på väg att bli mer norm än undantag. Mitt värsta scenario är att den här utvecklingen (som i Tyskland och många andra länder) till slut även tränger sig in på universitets- och länssjukhusen, där jag som blivande kirurg då tvingas behandla patienter olika beroende på bakgrund. Privata aktörer Så vad har det här att göra med min kirurg-ST? Mycket av det kirurgiska panoramat har i Stockholm, men jag gissar även i resten av landet, lagts ut på privata aktörer. De har med låga anbud vunnit landstingets upphand- lingar för till exempel elektiva opera- tioner av bråck, gallor och liknande ingrepp. Genom att operera friskare patienter, utnyttja det vårdekono- miska ersättningssystemet och inte ta ansvar för egna komplikationer kan man generera stora summor pengar. I dagsläget saknas säkra belägg för att privat sjukvård skulle vara mer kost- nadseffektiv. Kringresande ST För mig som ST-läkare innebär det att jag för att få upp volym på “vanlig” kirurgi måste åka runt till olika privata inrättningar, istället för att operera gallor och bråck på mitt hemsjukhus. Där borde vi behandla patienter med alla sorters sjukdomar. Samtliga kirurger, inklusive akut- och traumakirurger på universitetssjuk- husen, behöver elektiv kirurgi för att hålla uppe sina färdigheter. Sängbrist eller personalflykt? Men det går inte. Politiker är rädda för vårdköer. När patienter står i kö för canceroperationer finns det inte utrymme att ha operations- och avdelningssjuksköterskor anställda för att utföra benign kirurgi på uni- versitetssjukhusen. Vid det här laget vet alla att det egentligen inte råder någon brist på sjuksköterskor eller för den delen sängar. Det vi har är en flykt av sjuksköterskor. Sjuksköter- skorna flyr från landstinget till privata vårdgivare och aktörer utanför vården som erbjuder bättre löner och vill- kor. Paradoxalt nog känner personal på mindre, privata inrättningar ofta ett större sammanhang och högre grad av inflytande över arbetsplatsen. Samtidigt är de offentliga sjukhusen, som borde vara mer horisontella och demokratiska, ansatta av manage- mentkonsulter och byråkrati. Konstant kris Sjukhus och personal som redan går på sina knän får ta hand om de pri- vata sjukhusens komplikationer. De friskare patienterna som vi tidigare opererade finns inte längre kvar på storsjukhusen. Vi har inte möjlighet att konkurrera med de privata instan- serna om sjuksköterskor. Jag och mina kvarvarande kollegor sliter dagar och nätter i ända med att hitta platser på I huvudet på en ST-läkare – Det har aldrig varit så svårt som det är nu Darius Barimani, ST-läkare i kirurgi på Karolinska univer- sitetssjukhuset i Stockholm, tidigare bloggare på Dagens Medicin, skriver här om sina synpunkter på specialistutbild- ningen för kirurger och sjukvården i stort. Debatt DARIUS BARIMANI Stockholm darius.barimani@sll.se