Svensk Kirurgi nr 1-19

17 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 1 • 2019 ner och utbildningsmöjligheter på arbetsplatsen. "Vi fokuserar väldigt mycket på operationer", säger Chris- tian, "men 90 procent av tiden gör vi andra saker." Han har räknat på antal operatio- ner per ST-läkare med hänsyn taget till kön och inte sett någon skillnad. Men där framgår inte typ av opera- tion. Mia fortsätter: "Man måste räkna. Det är enda sättet att tydlig- göra och förstå. Kvinnor är generellt sämre representerade och för att ändra på det måste vi visa att det är så". I rummet där vi sitter paraderar tidigare verksamhetschefer på rad på väggen. Ingen av dem är kvinna. För närvarande är två av sex sektionsche- fer kvinnor (varav en på onkologkli- niken, red anm). "Jag skulle gärna se att min efterträdare var kvinna", säger Christian. Alla har ansvar Kirurgkliniken på Capio S:t Görans sjukhus upplevs av nyanställda som en trevlig och jämställd arbetsplats. Här menar båda att samtliga medar- betare har ett medmänskligt ansvar för att bete sig bra och att också våga säga ifrån om någon uppför sig illa. Förutsättningarna för det är ett gott samtalsklimat där de menar att fram- förallt de äldre måste lyfta känsliga frågor och föregå med gott exempel. "Alla har ansvar att prata om sådant som är fel", förtydligar Christian. Själv brukar han prata om diskrimi- nerings- och jämställdhetsfrågor på APT och sektionschefsmöten. Att det är ovanligt många kvinnliga kirur- ger på arbetsplatsen påverkar stäm- ningen, tror Mia och for tsätter: "sedan har Ch r i s t i a n tagit till sig, intres- serat sig för och lärt sig mycket om de här frågorna". Repliken kommer snabbt: "Ja, som chef ska man vara nyfiken och modig och våga flytta sig själv". Att det är viktigt med vettiga förebilder är de överens om. Normförskjutning Något som underlättat på kliniken är den kontinuerliga normförskjut- ningen i positiv riktning som skett de senaste 10–20 åren. Det innebär till exempel att det inte längre är ok med lite homofoba skämt eller dålig jargong. "Den förändringen är inte märkbar för det har skett successivt, precis som mina gråa hår", skäm- tar Christian. Ett annat exempel på normförskjutning är jourarbete och föräldraledighet. Det är nu en själv- klarhet att man arbetar jourveckor och att båda föräldrarna är lediga under barnens uppväxt. Så var det inte förut. Mia har gjort en enkät som undersökt manliga läkares inställning till föräldraledighet och den visade att alla hade varit hemma och att alla skulle göra om det (gärna längre tid) och att alla skulle rekommendera det. Då hon presenterade enkätresultaten i Edinburgh fick hon reaktioner som kändes 50-talsmässiga med svenska mått. Normförskjutningen i Sverige har gjort att det blivit en anomali att inte vara pappaledig, istället för tvärtom. Aktiva åtgärder För att främja ett öppet och tillåtande samtalsklimat hos de yngre läkarna föreläser Mia om jämställdhet och diskriminering för alla nya AT-grup- per på sjukhuset. "Jag ger dem mitt privata mobilnummer och mail så att de kan nå mig utanför arbetet", säger hon. Kirurgkliniken har en rekry- teringsgrupp som hjälper verksam- hetschefen vid nyrekrytering av kol- legor. Det finns annars en risk att lika väljer lika och att ha en bra mix i rekryte- ringen är en aktiv stra- tegi menar Christian. Att försöka r e k r y t e r a 50/50 i ett g enu s pe r - spektiv fungerar som en katalysa- tor för en normförskjutning. Det är viktigt att skapa en kultur där man pratar med och inte om varandra. Att det blir ett vi – inte ett vi och ett dom. "Vi har en väldigt heterogen samman- sättning, det är meritokrati", tillägger Mia. För att främja rättvis och likvär- dig utbildning och kompetensutveck- ling har varje medarbetare ett kompe- tenskonto med en fast summa och tio dagar avsatt för utbildning årligen (för ST-läkare är detta utöver obligatorisk utbildning). Problem Det går inte att blunda för de patriar­ kala strukturer som finns i samhället, framhåller Mia. Det är farligare med gruppen män för gruppen kvinnor än #utantystnadsplikt ”Det handlar om att öppna en tyst grupp. Om att se till att fler vågar prata och att många röster hörs.” Mia Fahlén och Christian Kylander. Foto Charlotta Wadenbrant