Svensk Kirurgi nr 3-19

147 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 3 • 2019 Avhandlingsreferat kelsjukdom det senaste halvåret med en odds ratio på upp till 31,49 (95 % KI 19,00–52,21). Hela det senaste året var ökningen tydlig men där- förinnan fanns ingen tydlig skillnad mellan grupperna. Analyser utefter tumörlokalisation (höger-/vänster- kolon) och gruppering utefter antal inläggningar för divertikelsjukdom per individ påverkade ej resultaten i tidsaspekten. Kumulativ dödlighet för koloncancerpatienter var den- samma både med och utan tidigare inläggning för divertikelsjukdom. Divertikulitdiagnos kan vara fel- diagnostiserad cancer Resultaten visar således att tillstånden är relaterade första tiden efter inlägg- ning för divertikelsjukdom men att det därefter inte finns någon asso- ciation. Ett kausalt samband mellan tillstånden där divertikelsjukdomen i sig skulle orsakat koloncancern skulle troligen ha visat en association över längre tid än vad som visades i denna studie. Första årets association är sna- rare kopplat till risken att feldiagnos- tisera en koloncancer som en diver- tikulit då de kan ge snarlika kliniska bilder i det akuta skedet och kolon- cancern upptäcks först vid efterföl- jande kolonundersökning, vilken många gånger kan dröja över ett halvt år hos stabila patienter. Koloncancer- fallen var också förmodligen i högre utsträckning än kontrollerna tidigare kolonundersökta vilket skulle kunna ha styrkt associationen. Rekommen- dationen efter studien var att första- gångsinläggning med divertikulit bör följas av kolonundersökning för att utesluta en feldiagnostiserad kolon- cancer. Vem ska koloskoperas? Ett par år efter studien publicera- des en liknande stor epidemiolo- gisk studie av Huang i kohortde- sign vilken visade snarlika resultat 10 . Inläggningskrävande divertikelsjuk- dom verkar alltså inte öka risken för koloncancer. Det förs dock fort- farande en diskussion kring vilka patienter, förstagångsdiagnostiserade med divertikulit, som har störst nytta av en efterföljande kolonundersök- ning. Behöver alla undersökas? En del menar att det främst är den kompli- cerade divertikuliten som kan misstas för koloncancer och behöver kontrol- leras medan andra pekar på att det inte bara är koloncancer som behöver uteslutas utan även andra tillstånd som SCAD och Crohn och kanske särskilt om patienten har persiste- rande symtom 11,12 . Det finns också tankar kring att en efterföljande endoskopi kan ge ledtrådar om risken för att divertikuliten recividerar 13 . Ärftlighet studerat i tvillingstudie I delstudie 2 undersöktes den ärftliga komponenten vid inläggningskrä- vande divertikelsjukdom i en tvil- lingstudie 14 . Tidigare forskning kring riskfaktorer för divertikelsjukdom har främst haft fokus på miljö- och livsstilsaspekter medan om det också finns en ärftlig komponent varit okänt. En del fallrapporter beskrivan- des familjer med hög andel syskon med divertikulit har publicerats, där- till finns det genetiska tillstånd som Ehler-Danlos syndrom, William- Beurens syndrom, Coffin-Lowrys syndrom och polycystisk njursjuk- dom vars patienter i hög utsträckning drabbas av kolondivertiklar 15-17 . Att divertiklar är vanligare i västvärlden, där de oftast sitter i vänsterkolon jäm- fört högerkolon i Asien, men också att incidensen skiljer sig mellan olika etniska befolkningsgrupper inom samma geografiska område skulle förutom miljö- och livsstilsaspekter också kunna förklaras med en ärftlig komponent 18-20 . Svenskt register med 200000 tvillingar Det svenska tvillingregistret på Karolinska institutet innehåller nära 200000 tvillingar och är ett av värl- dens främsta och största tvillingregis- ter. Genom att enäggstvillingar har 100 procent av sin genetiska massa gemensam och tvåäggstvillingar i genomsnitt 50 procent kan man med den klassiska tvillingstudiemodellen uppskatta den relativa betydelsen av genetiska och miljömässiga faktorer för utvecklande av en sjukdom. Studien innefattade 104452 tvillingar varav 2296 hade varit diagnostiserade med divertikelsjukdom i slutenvårds- registret. Resultaten visade på en esti- merad ärftlighet på 40 procent för att diagnostiseras med divertikelsjukdom i slutenvårdsregistret. Året därpå gjor- des en liknande studie på det danska tvillingregistret av Strate som visade liknande resultat 21 . Det har därefter även gjorts ett par GWAS ( Genome- Wide Association Study )-studier där man funnit genetiska variationer kopplade till divertikelsjukdom 22,23 . Sammantaget pekar dessa studier mot att det finns en betydande ärftlig komponent i utvecklandet av diverti- kelsjukdom. Slutenvård ökar I delstudie 3 undersöktes inläggnings- frekvens, incidens och livstidsrisk för inläggning och kirurgi för divertikel- sjukdom i Sverige över tid. Diverti- kelsjukdom i slutenvården har visat sig vara i ökande de senaste årtion- dena i flera länder i fråga om inlägg- ningsfrekvens 24 . Då inläggnings- krävande divertikelsjukdom ofta är recividerande är det också intressant att studera incidensen, vilket i denna studie definierades som förstagångs- inläggning. En sådan har tidigare ej studerats på en nationell popula- tion. Ett annat sätt att presentera hur vanlig en sjukdom är att estimera livs- tidsrisken vilken inte tidigare gjorts för divertikelsjukdom. Denna är ofta lättare att kommunicera till patienten än exempelvis incidens. Livstidsrisken för divertikelsjuk- dom Studien innefattade 144107 inlägg- ningar för divertikelsjukdom i slut- envårdsregistret hos 95049 individer varav 17599 inläggningar med kirur- gisk behandling mellan åren 1987– 2010. Resultaten visade åldersstan- dardiserade incidenser på 47,4 (95 % KI 47,1–47,7) per 100000 personår för inläggning och 8,4 (95 % KI 8,2– 8,5) för kirurgi för divertikelsjukdom. Motsvarande inläggningsfrekvenser var 70,8 (95 % KI 70,4–71,2) och 8,7 (95 % KI 8,6–8,9). Dessa estimat var efter en ökning i perioden 1990–