Svensk Kirurgi nr 3-19

111 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 3 • 2019 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 3 • 2019 111 Kolumnen – Kirurgisk färdighet reflektion när jag förklarade vad projektet gick ut på och varför vi hade en besökande dirigentlärare på salen, ”Men Mikael, har du inte tänkt på att det är du som är dirigent i den här salen?” Nej, det hade jag inte tänkt på. Det är faktiskt du som operatör som ska se till att alla spelar samstämmigt och någotsånär ”rent”. Att alla vet när man börjar och med vad, att du informerar om förändringar i strategin som påverkar narkosdjup, buktryck, blodtryck … och att alla vet när ingreppet är klart samt vad som ska ske för patienten i efterförloppet. Det är du som kallar på assistans från kollegor med större kompetens i det spe- cifika problemet. Det är du som avbryter när riskerna överstiger vinsterna med ingreppet. Mängdträning och bra hjälp För att bli en bra kirurg och uppnå de färdigheter som krävs så måste man ha mängdträning. Som anställd på universitetet och med uppdrag i regionen har jag ägnat mycket tid på möten de senaste åren. Då blir man ring- rostig, klumpigare, darrigare och långsammare i såret. Trösten är att med en viss träningsbas kan man komma tillbaka. Det viktiga är att inse sina begränsningar, kanske tacka nej till ingrepp och alltid be om assistans när det behövs. Det är inte operationsprogrammet eller den snabbaste operationstiden som är det väsentliga. Den viktigaste personen i operationssalen är patienten! MoM-konferenser De gånger som det kirurgiska ingreppet lett till en komplikation med reopereration eller en kaskad av mul- tiorgansvikt med möjlig dödlig utgång – då måste man vara ödmjuk men också inse att allt inte är avhängigt kirurgisk teknik. I akutsituationen har man inte mycket val men i den elektiva situationen måste man reflektera kring om patienten var optimalt förberedd, nutritions- mässigt, koagulationsmässigt, kardiellt, operationsplane- ringsmässigt etc. Här tror jag att morbiditets- och mortalitets-kon- ferenserna är underutnyttjade som utbildningsmoment i vårt land. Jag är övertygad om att de är viktigare för teamets fortsatta verksamhet än incidentrapporter och interna utredningar. Självkritik, ödmjukhet och omdöme tillsammans med strävan efter högsta graden av hantverksperfektion krävs. För det är till syvende och sist ett verk av handen. Tystnadskultur Ibland är man två relativt lika kompetenta kirurger i såret vid komplexa fall. Hur hanterar man som assistent att operatören har för bråttom, inte är så noga med blod- stillningen, tar fel anatomiskt eller glömmer bort rele- vanta patientfakta? Komplikationer som då uppstår är de mest komplexa jag har erfarenhet av. Huvudoperatören är ansvarig. Men hur ser ditt eget ansvar ut? Jag tror att Att vara kirurg har vissa likheter med att dirigera en orkester.