Svensk Kirurgi 2-20

61 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 2 • 2020 Vi blir alla splittrade av att söka en balans mellan presta- tion och välmående, mellan arbete och fritid, mellan akti- vitet och återhämtning. Vi ser samtidens alla hisnande valmöjligheter som vi förhåller oss till yrkesmässigt, som vänner, som partners, som föräldrar, som släktingar. Vi söker upplevelser, förkovran, insikter, glädje, nöje och till- fredsställelse på alla dessa plan, men vi begränsas av dyg- nets timmar och börjar då ofta tumma på vår återhämt- ning. Och ungefär här tror jag att vi hamnar snett. Ingen varken kan eller ska göra allt på en arbetsplats eller i en organisation, vi behöver fördela arbetsuppgifterna och vi behöver bli bättre på att se på läkar- gruppens olikheter och fallenheter som resurser. Jag tror mycket på att medarbetare som upplever sig sedda, uppskattade och respekterade, men som samtidigt blir utmanade och får tydliga ramar för vilka krav som ställs på dem och som stöttas i att uppnå sina och verksamhetens mål genom att erbjudas handled- ning, utbildning och utmaning - de stannar, växer och trivs på sin arbetsplats. Vi skulle apropå det ha så mycket att vinna på att sluta försöka stöpa alla i samma form. Det finns forskargenier som inte trivs i operationssåret, det finns gudabenådade kirurger som bara ser forskning som ett nödvändigt ont - och hur bra blir det? Att reflektera kring våra skillnader kan vara av godo, vi har mycket att vinna på att öka förståelsen för varandra och då minska risken för besvikelse och missförstånd ifall förväntning- arna inte skulle möta verkligheten. Dialog! Vi verkar befinna oss i ett märkligt osynkroniserat tide- varv i sjukvården. Vi har gott om behandlingsmöjlig­ ”Allt snurrar så fort i vår vardag som kirurger." heter för många komplexa sjukdomar men behandling- arna är dyra. Dyra behandlingar är svåra att argumentera för samtidigt som besparingskraven står som spön i backen, ingen kan riktigt avgöra vilken patientgrupp som ska prioriteras före en annan utan att någon kommer i kläm. När vi saknar vissa delar av sjukvårds- personalen så ser budgeten egentligen siffermässigt ut att gå ihop på grund av uteblivna löneutbetalningar. För att lösa bemanningen tas det in mycket kostsam beman- ningspersonal – istället för att se till att få den erfarna, kloka och viktiga befintliga personalen att stanna med justering av deras arbetsvillkor, ledigheter, löner och önskemål. Allt snurrar så fort i vår vardag som kirur- ger, särskilt för de verksamma inom akutkirurgin, att “underhållet” blir lidande. Vi hinner inte administrera, avvikelseanmäla, fortbilda oss, utbilda blivande kol- legor och andra arbetsgrupper, återhämta oss, förbereda oss – utan vi rusar från en sak till en annan utan större reflektion. Är det samma sak som har hänt i sjukvårds- organisationen? Vad sägs om att varva ner en stund, reflektera kring saken, vistas i naturen, njuta av goda vänners sällskap, öppna upp ögonen för allt vi har att vara rädda om och få lite distans till alla problem? Sen kanske vi kan mötas och skissa fram en kirurgisk sjuk- vård där patienterna får god vård i god tid av välmå- ende och kompetenta kirurger med motiverad och nöjd sjukvårdspersonal? Jag bidrar gärna till den dialogen, jag vill fortsätta att ha världens bästa jobb så länge jag får och orkar!  Kolumnen – Kirurgens arbetsmiljö Tid för återhämtning behövs. 61