Svensk Kirurgi 2-20

92 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 2 • 2020 terbaserade metoden som framtagits i delarbete II hade hög träffsäkerhet vid jämförelse mot journalgranskade data [överensstämmelse 95,6 procent (95 % CI 92,4 %–97,7 %)] och kunde fastställa att andelen patienter med permanent stomi varierade i bety- dande utsträckning mellan landets olika sjukvårdsregioner (p <0,01) 8 . Totalt 312 patienter ingick i delarbete I, där regressionsanalyser justerade för störfaktorer visade att anastomosläckage och avancerad tumörsjukdom var vanligare bland patienter med permanent stomi [anastomosläckage: OR 7,44 (95 % CI 3,59–15,44); TNM IV: OR 5,97 (95 % CI 2,23 –15,99)]. Även avlastande stomier förekom i högre utsträckning bland de med perma- nent stomi, men inte till en statistiskt säkerställd nivå (OR 1,71; 95 % CI 0,56–5,26). Delarbete IV inklude- rade betydligt fler patienter (n = 4529) och kunde dock visa att avlastande stomi i sig ökar risken för permanent stomi markant, oavsett omfattning av mesorektal excision [TME: RD 0,11 (95 % CI 0,09–0,13); PME: RD 0,15 (95 % CI 0,13–0,16)]. Förhål- landet var särskilt uttalat hos patien- Figur 2. Beskriver tertildistributioner av proteinerna CXCL6 och CCL11, som redan innan kirurgi var signifikant förhöjda hos 17 patienter som drabbades av anastomosläckage efter främre resektion för rektalcancer, jämfört med 17 kontrollpatienter med komplikationsfria postopera - tiva förlopp. Figuren innehåller också en diskriminantanalys där båda proteinernas nivåer kombineras och används för att särskilja patienter med läckage mot komplikationsfria kontroller. Alla tre grafer redovisas med receiver operating characteristic curves och en skattning av arean under kurvan (AUC) för att beskriva testmetodernas prestanda. ter som opererats med PME, där den relativa risken var mer än fyrdubblad (RR 4,36; 95 % CI 3,05–5,68), samtidigt som nyttan i förhållande till anastomosläckage var negligerbar (RR 0,74; 95 % CI 0,60–0,87). För patienter som behandlats med TME sågs ett motsvarande för- hållande mellan avlastande stomi och permanent stomi men var inte lika uttalat (RR 2,23; 95 % CI 1,43–3,02), samtidigt som samma patientgrupp hade större risk att drabbas av anastomosläckage, jäm- fört med PME-patienterna, och därför drog större nytta av en avlas- tande stomi [TME: BR 0,18 (95 % CI 0,16–0,20); PME: BR 0,11 (95 % CI 0,10–0,12)]. Den minskning i andelen permanenta stomier som gick att tillskriva en indirekt effekt av avlastande stomi på anastomosläck- age var liten [TME: RR 0,89 (95% CI 0,81–0,96); PME: RR 0,96 (95 % CI 0,91–1,00)]. Av patienter som hade fått en avlastande stomi vid indexopera- tionen (n = 273) inom delarbete I noterades anastomosläckage och högt tumörstadium minska sannolikheten för stominedläggning (Figur 1). Bland de 229 patienter som genom- gått stominedläggning hade 21 drab- bats av en allvarlig komplikation. De flesta av dessa behövde intensivvård eller reoperation, medan en patient avled till följd av sin stominedlägg- ning. I delarbete III ingick totalt 82 patienter fördelat på hälften fall och hälften kontroller. Analyser visade att serumkoncentrationer av 15 pro- teiner kopplade till inflammation var förhöjda redan före operationen bland patienter som senare hade drabbats av anastomosläckage. Efter justering för falskt positiva resultat vid multipla analyser sågs patienter med rektalcancer och anastomosläck- age fortfarande ha signifikant högre nivåer av C-X-C motif chemokine 6 (CXCL6), och C-C motif chemokine 11 (CCL11) (Figur 2). Den kliniskt mer väletablerade markören, hög- känsligt C-reaktivt protein, visade dock endast en skillnad hos patienter med koloncancer. Slutsatser Av patienter som behandlas med främre resektion för rektalcancer i Sverige är det 20 procent som på Avhandlingsreferat