Svensk Kirurgi nr 3-20

135 SVENSK KIRURGI • VOLYM 78 • NR 3 • 2020 dig? Har din partner någonsin försökt strypa dig? Har du någon gång blivit misshandlad när du varit gravid? Är din partner eller ex-partner våldsam och konstant svartsjuk på dig?) Om de hade frågat skulle det med största sannolikhet ha indikerat en ökad risk för Ruth att bli dödad eller allvarligt skadad av sin förövare. Svårt att lämna ”Jag blev sparkad i ryggen, knuf- fad nedför trappor, slagen i ansiktet, kastad mot dörrar, garderober och element och upprepat utsatt för gas- lighting (psykologisk manipulation för att få någon att tvivla på sin psy- kiska hälsa och sitt eget omdöme, red anm) och förödmjukelser”, uppger Ruth. Men kärleken till partnern, förnekandet av våldet och ett stän- digt hopp om att det skulle upphöra gjorde det svårt att lämna relationen. Hon befann sig i en fara som var svår att erkänna, men som inte skulle försvinna eftersom partnern inte var benägen att ändra sig. ”När han sedan tog stryptag på mig förnekade jag den nästan dödliga utgången och de besvär jag led av tre veckor efteråt”, lägger Ruth till. Tålmodigt stod hon ut med svår nacksmärta under nästan en månad då hon arbetade som van- ligt – och inte berättade för någon 4 . Att prata om IPV Ibland syntes blåmärken i ansiktet, men ingen såg de blåmärken Ruth fick på höfter, rygg och rumpa eller hennes bortslitna hår. Hon blev bra på att dölja. Om någon frågade vad som hänt ljög hon och sa att blåmär- kena uppkommit vid skidåkning eller olika olycksfall, att hon var klumpig. Till sist slutade omgivningen att fråga. ”Det slog inte någon att jag, en utåt- riktad, till synes glad, självständig och framgångsrik läkare, kunde vara ett offer för nära relationsvåld”, säger hon med sorg i rösten. I Ruths arbete på barnakutmottagningen har hon ofta sett familjevåld och varit uppmärk- sam för att inte missa det. ”Jag vet att många av mina kollegor kämpar för att inte missa det, men kanske gör våra förutfattade meningar att det blir svårare att se vad våra patienter går igenom i vissa fall och kanske vill vi inte se det i vissa fall”, konkluderar hon. För våldsutsatta är det ofta väldigt svårt både att erkänna och att prata om nära relationsvåld, oavsett om det är med familj, vänner eller sjukvårds- personal. Det är vanligt att man som offer känner skuld, skam och sorg för att man hamnat i den situation man hamnat i. Partnern De flesta våldsoffer är rädda för hur partnern ska reagera om någon får veta. Det i kombination med ett eget förnekande, ett ständigt hopp om för- ändring och en rädsla för att förlora det som är fint i en relation kan vara stora hinder för att berätta. Man kan också vara rädd för sin ekonomiska säkerhet, att förlora vårdnaden om barn/en eller rätten till en bostad. Andra misshandelsoffer kan frukta skilsmässa, att bli ensamstående med barn eller att förlora sitt professionella goda rykte. Våldsutsatta personers svar på frågor om nära relationsvåld blir därför ofta passiva eller vaga. I dessa fall krävs det upprepade, respektfulla och känsligt ställda frågor (med samti- dig försäkran om offrets säkerhet) för att lyckas upptäcka IPV 5 . ”Tursamt nog hade jag ett fast arbete och ett stort socialt nätverk, många intressen och jag var dessutom inte rädd för att vara singel. Det gjorde att jag till sist kunde bryta upp ur den destruktiva relationen”, poängterar Ruth. Det osynliga våldet Ingen såg de många blåmärkena över kroppen eller det avslitna håret. De gick att dölja.