51 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 1 • 2022 Krönika än normen. Och vi lärde oss tidigt grundprincipen att alltid ha patientens bästa i fokus. Tänk att det skulle krävas en hel generation kirurger för att komma till en sådan självklar insikt. Nationella krav på fortbildning Till skillnad från mina seniora kollegor skulle jag på det stora hela summera min ST-tid som en trygg tillvaro där man aldrig behövde vara ensam i sina beslut och i verkställandet av dessa. Likaså hade man en juridisk trygghet och struktur på sin utbildningstjänst med kraven från Socialstyrelsen (om än något icke-ambitiösa krav). Därför blev det som en reell väckarklocka att kliva ut i en tillvaro som specialistläkare utan några som helst krav på formell fortbildning. Helt plötsligt behövdes inga kurser längre, om man inte själv aktivt bad om dem och att dessa sedan skulle gå i linje med verksamhetens budget förstås. Är inte det lite paradoxalt när vi hela tiden pratar om patientsäkerhet och vård i världsklass? Om jag hade fått fria händer hade jag önskat mig en nationell kommission som såg över de nybakade specialistläkarnas vidarebildning, såväl på klinik- som på individnivå, så att alla fick liknande förutsättningar oavsett var i landet man var verksam och inom vilken specialitet. Tillbaka till stenåldern Mycket kan man klaga på och försumma inom sjukvården, men en sak som inte kan eller får förhandlas bort är vår fortbildning, oavsett var i karriären man befinner sig. Dagens sjukvårdssystem tillåter inte längre att man kan ersätta ett huvud med ett annat huvud utan att ta hänsyn till kompetensen innanför skallbenet. Och jag tror inte heller att våra skattebetalare hade accepterat att vi återgår till stenåldern där ortopeder gör kolecystektomier och kirurger opererar frakturer, som man gjorde förr på den gamla goda tiden. Det hade inte jag velat i alla fall… Fortbildning är centralt för att sjukvården ska vara god och jämlik och borde vara ett nationellt krav.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=