60 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 2 • 2022 cinsk onkologi (ESMO) och strålbehandling (ESTRO) föreslagit att en subspecialist under utbildning ska tjänstgöra inom minst en av de andra onkologiska subspecialiteterna. Det innebär att som cancerkirurg ska man jobba vid en onkologklinik eller strålbehandlingsavdelning under ett antal månader. Syftet är att öka kunskapen om multidisciplinär behandling. Inom EU bestämmer varje land vilka krav det ska finnas på specialister och på fortbildning och man kan konstatera att det är i det närmaste oreglerat. Men på politisk nivå i EU har politikerna tagit till sig denna modell där kompetenskraven är inriktade på sjukdomsgruppen och inte så mycket på traditionella specialiteter. Centralisering och fortbildning En annan internationell trend är att vi ska inrätta oss i centrumbildningar. Ett antal kriterier ska uppfyllas för att centrat ska kunna bli ackrediterat. Det övergripande syftet med många ackrediteringar är att vården av patienter ska hålla hög nivå och då blir det multidisciplinära omhändertagandet viktigare än betydelsen av en enskild specialitet. Organisation, patientinflytande, patientsäkerhet, kliniska studier och att följa olika kvalitetsparametrar är centrala. Det som dessutom finns med på ”måstelistan” är fortbildning. Den ska gälla all personal och vara definierad till nivå och omfattning. Naturligtvis inte lika för alla men kirurgens fortbildning kommer mer att styras av centrumbildningens behov än av den enskilda kirurgens behov. Teknisk skicklighet För vår specialitet är kirurgteknisk skicklighet av stor vikt. Under specialistutbildningen blir ST-läkarna tillräckligt skickliga för att klara ett antal basala ingrepp. Den subspecialisering som sedan sker kräver ökad skicklighet i såret. Fortbildningen får en central roll. Tekniskt går man från att klara en okomplicerad kolecystektomi till att göra de svåra kroniska kolecystiterna med koledochussten och avvikande anatomi. En kärlkirurg ska bemästra svårt arteriosklerotiska kärl. Cancerkirurgen minimerar det kirurgiska traumat och ökar sannolikheten för radikala resektioner. Varje kirurg måste utveckla sin kirurgtekniska skicklighet, det vill säga praktisk fortbildning. Ingen kirurg kan nöja sig med att göra som man alltid gjort. Utvecklingen går framåt och som kirurg måste man ta till sig nya innovationer och tekniker. Yngre kirurger är ofta mer familjära med laparoskopisk kirurgi än med öppen kirurgi. Fortbildningen blir att behärska 3D-teknik, intraoperativ fluorescens-visualisering och robotassisterade ingrepp. Lika viktigt som att fortbilda sig i det tekniska handhavandet är det att förstå vilken teknik som bör användas och när den ska användas. Vi kirurger måste avgöra när det är dags att använda nya metoder. Alltså måste vi hålla oss à jour med vetenskapliga framsteg. Vi måste uppdatera oss genom att vara med på vetenskapliga kongresser, läsa relevant litteratur och aktivt eller passivt delta i vetenskapliga diskussioner. Idag är införandet av nya tekniker och metoder mer reglerat än förr och det måste finnas ett bra vetenskapligt underlag för att införandet inte ska göras i kliniska studier. Bra att lyfta fortbildning Sammanfattningsvis är fortbildningens betydelse självklar men hur den ser ut varierar. Fackligt lyfts krav på att det ska vara ett visst antal dagars fortbildning varje år och att det måste finnas resurser och en budget för fortbildning. Jag tycker att Svensk Kirurgisk Förening ska fokusera på fortbildningens innehåll och kvalitet. Det är bra att fortbildning diskuteras i tidningen Svensk Kirurgi och i de olika delföreningarna. Kirurgveckan kan genom att fortsätta lägga ett fortbildningsperspektiv på programmet vara ett av de viktigaste instrumenten för att en majoritet av svenska kirurger årligen skaffar sig nödvändig uppdatering av kunskaper. Kolumnen Kontinuerlig fortbildning krävs för god och säker vård.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=