197 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 4 • 2022 Reseberättelse sektionen på Tygerberg. Skott- och knivskador är vardagsmat i det våldsamma Sydafrika och det är inte ovanligt att det ligger fler än 50 patienter med skador efter penetrerande våld på akuten varav de flesta väntar på någon sorts kirurgi. Tyvärr får många vänta alldeles för länge på åtgärd, vilket leder till komplikationer och inte sällan död. Trafikolyckor är naturligtvis också vanligt. Kulturen i trafiken är hetsig och synen på säkerhet är inget som genomsyrar det sydafrikanska samhället. En mycket vanlig syn på motorvägen är en pick-up lastad med utrustning och fem–tio arbetare på flaket. Att barn är obältade i bilen är snarare regel än undantag. Slitet men modernt Trots att sjukhuset är slitet finns det mesta av modern utrustning; till exempel en angiosal på röntgen. All intervention utförs av kirurgerna själva. Operationssalarna är relativt moderna och det finns bland annat en enkel C-båge för angiografier. Större delen av den kärlkirurgiska verksamheten känns igen från Sverige även om fördelningen mellan olika operationer är annorlunda. Till exempel är carotiskirurgi inte speciellt vanligt eftersom sjukvårdssystemet saknar den logistik som krävs. TIA-patienter söker ofta primärvården och blir i bästa fall hemskickade med trombocythämning. De flesta benartär-patienter både utreds och opereras inneliggande vilket känns ineffektivt men det är svårt för patienterna som ofta är fattiga och har lång väg till sjukhuset att ta sig dit vid mer än ett tillfälle. Vid aortakirurgi görs både EVAR och öppen kirurgi (alltid vid rupturer). FEVAR görs inte på Tygerberg. Däremot görs några öppna torakoabdominella aneurysm varje år. Kärlkirurgi är inte en egen specialitet och för att bli kärlkirurg behöver man efter sin ST i allmänkirurgi göra ett fellowship på två år. Finansieringen för denna utbildningstjänst får man lösa själv – en del förbinder sig att jobba för någon privat vårdgivare efteråt och blir då finansierade av dem. De flesta betalar dock sina två år ur egen ficka. HIV & TB Överallt på sjukhuset, men kanske speciellt i traumapopulationen, finns mycket HIV och ännu mer och ofta avancerad tuberkulos. Det inte ovanligt att man opererar patienter med nyupptäckt och obehandlad HIV. Det finns sällan resurser eller möjlighet att ta någon särskild hänsyn till detta på vare sig på operation eller vårdavdelning. Förenklat kan man kanske hävda att hygien och smittskydd inte har samma roll som i Sverige. HIV kan ge kärlkirurgiska yttringar och jag fick se några enstaka sådana patienter. En av dem var en kärlfrisk 42-årig kvinna med välbehandlad HIV som kom till sjukhuset med ett kallt ben och blev embolektomerad i arteria poplitea. Samtidigt hade hon en stor stroke. Någon arytmi kunde inte påvisas, men det visade sig att hon hade en stor kardiell trombmassa. HIV-patienter löper generellt en ökad risk för tromboembolism som i detta fall. HIV är även associerat med både ocklusiv arteriell sjukdom såväl som aneurysmutveckling. Hemlängtan Även om tillvaron i Sydafrika var både spännande och intressant fanns det en hel del som jag saknade med Sverige. Till exempel att inte ständigt behöva tänka på och vara medveten om sin personliga säkerhet eller sin hudfärg – trots att 30 år gått sedan avskaffandet av apartheid lever segregationen kvar inom många områden på ett påtagligt sätt. Vad gäller själva arbetet saknade jag mina kollegor i Karlstad. Hemma är läkare och sjuksköterskor ett team och kompletterar varandra, någonting som inte alltid är lika påtagligt i Sydafrika. Hög kompetens och hårt arbete Redan efter min första dag på Tygerberg hade jag konfronterats med mer penetrerande trauma än jag gör i Sverige på ett helt år. Jag fick också se många ovanliga skador på Tygerberg som halskärls-, trakea- och esofagusskador. Man kan inte annat än imponeras av kompetensen hos de läkare som tar hand om patienterna på Tygerberg. Det gäller både avseende den operativa, praktiska kunskapen men också den teoretiska – det är fler än en gång jag häpnat över de kunskaper som ST-läkarna besitter. Det är krävande både att ta sig in på och sedan ta sig igenom ST i kirurgi och alla får jobba hårt för att klara sig. De får dock bra hjälp av specialisterna som är mycket engagerade i ST-läkarnas utbildning. ST-läkarna får också en oerhört omfångsrik operativ mängdträning. Speciellt gäller detta på traumaplaceringen där de förväntas klara de flesta fall på jourtid helt själva (bakjourerna vill helst inte bli störda). Tack! Sist och slutligen vill jag rikta ett stort tack till Gore och Svenska Läkaresällskapet. Utan deras ekonomiska stöd hade resan inte varit möjlig. Blouberg Beach.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=