203 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 4 • 2022 professionsföreningen för obesitaskirurgi, ASMBS. De första GBP-operationerna var stora blodiga operationer under svåra och trånga förhållanden, men underlättades avsevärt då Alden införde användandet av staplesinstrument. Senare, som en idé från Örebro, blev åtkomsten bättre då vi började operera med patienten i stående (eller snarare med operationsbordet tiltat i 45–60 graders vinkel). GBP förbättrades stegvis ifrån den första Mason-modellen 1967. Den övre fickan minskades från cirka 200 ml till mindre än 25 ml. Formen ändrades från horisontell till vertikal för att utnyttja den mer muskelstarka minorsidan av ventrikeln istället för den tunnare mer distenserbara fundusdelen. Förbättrade staplesinstrument och även delning mellan staplesraderna minskade läckagen och eliminerade staplesradsuppsprickningar. En enteroanastomos (EA) infördes på jejunalloopen och senare ändrades anslutningen till tunntarmen från loop till Roux-en-Y förfarande med ett alimentärt ben på vanligtvis över en meter vilket effektivt eliminerade gallrefluxen. Restriktion eller malabsorption Rent allmänt, och inte minst av Ed Mason själv, ansågs att operationens verkningsmekanism bestod i mekanisk restriktion orsakad av en liten magsäcksficka med ett trångt utflöde. Det blev därför inom kort populärt med olika gastroplastiker, det vill säga operationer där en liten övre magsäcksficka tömmer sig till den resterande delen av magsäcken. Tanken var att man skulle åstadkomma samma effekt som vid GBP men med enklare operationsmetoder och mindre risker. Även om den restriktiva komponenten, storleken på fickan och utflödet/stomats diameter har en direkt korrelation med viktnedgången efter gastroplastiker fanns inget sådant tydligt samband hos GBP, åtminstone inte vad gäller stomats storlek. Det var slutsatsen av min avhandling 1987. Inte heller malabsorption var den viktigaste förklaringen till viktnedgång efter GBP. Mekanismerna fanns troligen i förändringar av gastrointetsinala peptiders och nervsignalers svar på födointag med ändrad hunger- och mättnadssignalering och andra födopreferenser. Detta har sedan grundligt studerats framförallt av Carel le Roux från England/Irland. Innan GBP åter kom i ropet cirka ett decennium efter millennieskiftet präglades området av gastroplastiker. Ett stort antal (>25) olika sådana gastroplastiker utvecklades innan de samlades ihop i två huvudalternativ: vertikalt bandad gastroplastik (VBG) och gastric banding. VBG VBG utvecklades också av Ed Mason och var den vanligaste överviktsoperationen i Sverige under andra hälften av 80- och 90-talet. Metoden innebar att ett ”fönster” skapades mellan fram och bakvägg av magsäcken med en cirkulär stapler cirka sex–åtta cm ner från His’ vinkel nära minorsidan. Avståndet från minorsidan bestämdes med en 32F sond. Från detta fönster fördes sedan stapleinstrument upp mot His’ vinkel så att en vertikal övre magsäcksficka formades. Genom ”fönstret” och runt minorsidan sattes ett 50 mm lång fixerat band som skulle hindra utflödet från fickan att expandera. Operationen gick att genomföra på ett standardiserat och reproducerbart sätt vilket säkerligen Obesitaskirurgi Mason´s ursprungliga gastric bypass (observera den stora och horisontella handsydda övre fickan med en loop-EA). Ed Mason och författaren cirka 1994.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=