263 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 5 • 2022 Krönika Men då gäller det att man har tid för det förstås och inte blockerar sig i en förnekelsefas för att slippa obehaget. Maktlöshet och etik Om jag hade fått höra om min etikföreläsning för femton år sedan hade jag hellre bett om konkreta tips i hur man finner sig i att tvingas neka patienten rätt vård på grund av rådande resursslöseri i sjukvården med fler stängda än öppna vårdplatser. Jag hade också frågat om hur man ska hantera sin maktlöshet som medicinskt ansvarig läkare i ett sjunkande skepp samtidigt som beslutsfattarna prioriterar att fler friska människor ska få snabbare vård för sina förkylningar i sina vardagsrum. Men framför allt hade jag frågat hur man skulle göra för att bli kvitt den där stålmansmanteln som vi är påtvingade att bära från dag ett Läkares etiska kompass förändras över tid och i olika situationer, ibland tvingas vi fatta beslut som inte känns etiskt rätt. i arbetslivet och faktiskt acceptera att allt inte ligger i våra händer. Mer empati, färre administratörer Vi behöver inte fler administratörer som driver sjukvården med järnhand och tvingar oss att jaga ihjäl oss efter statistiska pinnar. Det är inte värdigt världens tredje mest påkostade sjukvård att separera nyfödda prematura barn från nyförlösta mammor bara för att det potentiellt sparar pengar för regionerna. Inte heller är det värdigt att nyopererade eller svårt sjuka människor flyttas mellan diverse IVA-avdelningar i landet och i värsta fall mister livet som en konsekvens av det. Och vi behöver definitivt inte fler emotionellt avtrubbade kollegor som skäller ut sina primärjourer på morgonrapporten för att vederbörande gett en plats till en behövande kollega på annan klinik. Nej tack! Det svensk sjukvård behöver är en opartisk funktion som dagligen påminner oss om vår inre etiska kompass och tvingar oss att göra avsteg från den industrirobotstämpeln som vi nu har fått på oss. Jag hade gärna sett en rondande diakon på alla kliniker i Sverige.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=