275 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 5 • 2023 Krönika ALFRED JANSON LANTZ Sundsvall alfred.janson.lantz@gmail.com Ovant Under våren bestämde jag mig för att det var dags att ta en längre ledighet och undersökte möjligheten att få beta av mitt kompberg något. Ledningen hade glädjande nog inga invändningar. Efter en sen semester på fyra veckor har jag sedan fortsatt med sex veckors kompledighet. Jag tillhör dem som sällan är ledig. Jag har aldrig tagit löpande komp. Har inte ägnat mig åt stafettverksamhet. Jag gillar mitt arbete och min arbetsplats och tycker ibland att de lediga veckorna på sommaren kan vara mer stressiga än arbetsveckorna. Nu var det dags. Stor acceptans Det var med blandade känslor jag gick hem. Lite FoMo (fear of missing out), en stor del lutheransk skam över att vara en latmask men också en berusande känsla som ett barn inför stundande sommarlov. Utöver tre föräldraledigheter har jag aldrig varit ledig en längre tid. Viljan har saknats, jobbet är roligt. Men med 20 år i yrket kände jag att det var dags att andas ut lite. Bemötandet från kollegor och vänner var odelat positiv, inga syrliga kommentarer, flera ryggdunkar och en del häpnad från vänner utanför sjukvården över att en ledighet som denna ens är möjlig. Flera antog att jag skulle stafetta, renovera eller ägna mig åt något produktivt eller nyttigt. När jag förklarade att jag bara skulle vara ledig, knappt ens resa hemifrån, blev reaktionerna om än mer förvånade men inte mindre positiva. De känslor jag själv hade om lathet och liknande var helt frånvarande från min omgivning. En bra möjlighet Veckorna har gått otroligt fort och nu är det dags att återgå till verkligheten. Är jag utvilad? Njae. Men jag har haft möjlighet att leva mycket mer fritt och jag tror det kommer märkas över tid. Kanske kommer jag tillbaka med en ny vigör? Under dessa lediga veckor har jag också kommit att fundera lite över samhällets syn på ledighet och om vi läkare och kirurger skiljer oss från övriga befolkningen. Jourande läkare har trots allt en ganska unik tillgång till ledighet samtidigt som vi inte utnyttjar den på det sätt som den antagligen från början var tänkt. Kan man vara ledig som kirurg? Även om jag bemötts positivt gällande min ledighet så finns det bland kirurger ett stort fokus på att vara närvarande på jobbet. Man blir duktig operatör av att vara på op. Jourerna ger erfarenhet, man behöver en volym av fall som man inte får i soffan. Den som går hem tidigt eller duckar tillfällena på operation är inte den som kommer längst i sin kliniska karriär. När arbetstidslag ställer till det för övrig vårdpersonal sitter vi med kompberg som sällan understiger tresiffriga timantal. Samtidigt faller det mesta ut i pengar då vi inte hinner (eller vill) ta ut ledighet. De timmar som tas ut i tid ägnas inte sällan åt att åka till ett annat sjukhus och extrajobba. Många ser utfallet av jourkomp i pengar som det naturliga och tiden är enbart en konstruktion i väntan på att pengarna skall falla ut. Kollegor som slutar gå jour vittnar ofta om dels en minskad reallön men också att fem veckor semester plötsligt känns futtigt. Uppskatta friheten Min åsikt är att vi bör uppskatta den möjlighet till ledighet vi har. Systemet ger en mycket stor frihet som vi annars ofta saknar. Möjligheten till ledighet är något att vara rädd om. Vi måste nog vara aktsamma på krafter som vill förändra systemet och samtidigt vara varsamma om hur vi utnyttjar det. På måndag är ledigheten slut. Jag återvänder till en full mejlkorg och ett stundande förändringsarbete på kliniken som i viss mån fått stå stilla under min ledighet. Dessutom ekar det tomt bland komptimmarna. Det är dags att fylla på. I skrivande stund är jag ledig för tionde veckan i rad! Alfred har varit ledig. Mycket längre än vanligt. Här reflekterar han över möjligheterna att vara ledig som kirurg och hur det känns att vara borta från jobbet längre än vanligt. Är kompledighet ett nödvändigt ont eller en värdefull möjlighet?
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=