330 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 6 • 2023 Akut- och traumakirurgi Finns det någon vanlig missuppfattning kring läkare/kirurger och vad deras roll i krig/konflikt kan innebära? Jag tror att många tror att det är mycket trauma som dominerar, men det är fortfarande vanliga sjukdomar som förvärras: mycket ortopedi, sårrevisioner, kejsarsnitt och psykiska reaktioner som behöver tas om hand. Vem organiserar en ändrad struktur på sjukvården som den som sker i händelse av krig/konflikt? Det gör den (regionala) särskilda sjukvårdsledningen och/eller den politiska ledningen. Vi som inte har gjort lumpen och inte har insyn i försvarsmakten, hur kan vi upplysa oss om försvarsmaktens organisation och arbete? Arbetsplatserna kan alltid kontakta Försvarsmedicinskt centrum i Göteborg som kan informera, ofta finns det på sjukhusen läkare eller annan sjukvårdspersonal med dubbelanställning som kanske också tjänstgjort utomlands. De brukar gärna vilja dela med sig av kunskaper och erfarenheter. Var möts kompetensen kring trauma i händelse av krig/konflikt, vem organiserar traumacentra till exempel? Just nu har jag tyvärr inget bra svar på det, regionerna är självständiga utan statlig styrning, men med viss samordning i militärregionerna. De traumacentra vi har regionalt har ju i väldigt varierande omfattning utvecklat sitt regionala ansvar och samverkan med omkringliggande regioner. Någon samverkan nationellt finns nog tyvärr inte idag var gäller traumavården vare sig civilt eller civilmilitärt. Under ett seminarium på Kirurgveckan i Örebro berördes det nu väldigt sannolika svenska NATOmedlemsskapet, och vad det innebär avseende bidrag från sjukvården. Konceptet sjukvårdsbataljon innebär ju till exempel en organisation med ca 200 personer. Hur skall dessa sammanställas, vem skall utbildas, vad kan inte svenska kirurger? Inom vilken tidsram behöver utbildningen ske, hur lång tid har vi på oss? Vem skall betala för att en kirurg går till ortopeden och lär sig att amputera? Bra och svår fråga, tidsramen vet vi inte, vi lever nu ett tydligt förhöjt säkerhetsläge i Sverige, med krig i omvärlden och Ryssland som nära granne och i nuläget utan medlemskap i NATO. Samtidigt som vi har ett civilt traumascenario med skjut-, spräng-, och knivvåld i många delar av Sverige, inte bara i storstäder och på en nivå som vi aldrig tidigare varit med om. Jag tror inte det finns en tidpunkt vi väntar på, vi är redan där och behöver successivt bygga upp och bli bättre kontinuerligt. Uppbygganden tar tid tyvärr. Jag tror inte att det bara är kirurger som behöver utbildas, det är hela sjukvården och hela lag, men framför allt traumakedjan. Kirurger i Sverige är väldigt duktiga och vi verkar i ett högklassigt sjukvårdssystem med fantastiska resurser. Jag tror dock att vi behöver öva på att göra ”enklare” kirurgi med mycket mindre resurser under en längre tid, lite back to basics, öppen kirurgi, sårrevisioner, amputationer, diagnostik utan CT, renhet utan sterilitet, samt att lära sig prioritera mellan behov vid begränsade resurser. Regionerna har ett ansvar att leva upp till förväntningarna på sjukvården under krig och kris och har därmed också ett ansvar att finansiera det, delvis med de tillskott av statliga medel som fördelats för detta. Hur har de nordiska länderna tänkt kring beredskap och sjukvård? Jag har tyvärr för lite kunskap om Finland och Danmark. Island har ingen militär organisation, men är medlemmar i NATO. Jag vet att Norge har ett nationellt traumasystem som verkar fungera väldigt bra och att de har ett mer utvecklat samarbete mellan civil- och militärsjukvård än vad vi har i Sverige. Vi har inspirerats
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=