Svensk Kirurgi nr 5-19

286 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 5 • 2019 Kåseri ERIC SECHER Stockholm eric.secher@capiostgoran.se Ä ven för en krönikör som hellre uppfattar glaset som halvtomt än halvfullt finns det gränser för hur många problem man kan dra fram i ljuset. Någon gång emellanåt, utan att det blir en dålig vana, bör hen tillstå att det finns mycket att glädjas åt. Nu har det till- fället kommit. Det lidande kirurglivet Då och då får jag frågan om jag med facit i hand skulle valt ett annat yrke. Och varje gång svarar jag nej, utan att tveka. Kanske tycker den som frågar att jag borde gjort det, men den slags funderingar hör, som sagt, inte hemma här. Men man kan ändå undra varför, med tanke på allt lidande som kirurglivet inneburit. Det korta svaret är nog att jag känt mig hemma, hemma i miljön, ända sedan första sommaren som pottkusk på Täby sjukhus, mellan ettan och tvåan i gymnasiet. Det långa svaret är en blandning av mycket, men helt klart kan kirurgin tillfredsställa många behov. Istället för att räkna upp alla behov som kirurgin kan tillfreds- ställa tänkte jag berätta om en dag på jobbet, som överläkare på kirurg- klinikens akutsektion på S:t Görans sjukhus. Om ni tycker det verkar osannolikt innehållsrikt och stimule- rande så kan det stämma, vissa frihe- ter får man nämligen ta sig när man blivit varm i kläderna som krönikör. Rivstart efter cykeltur I cykelrummet stöter man ihop med folk från hela sjukhuset. Till exem- pel den lille mannen jag kör ikapp med på Västerbron. Får höra att han kommer från Tibet och är underskö- terska på ortopeden, att han haft gui- dade turer i sitt hemland för personal från sjukhuset. Man kan få en stimu- lerande start på dagen för mindre. I omklädningsrummet, klockan 06.45, berättar nattpersonalen från operation vad som varit och vad som är på gång. Det är anmält en urakut laparotomi, misstänkt tarmischemi, kärljouren från KS är på väg. Jag är varken dagbakjour eller akutoperatör idag men blir förstås nyfiken. Det blir en kort dusch, och snabba steg nerför trappen till operation. Vi tittar på angiobilder, och öppnar buken. Det visar sig att större delen tarmpaketet och hela magsäcken är nekrotiskt, det finns ingenting att göra. Modfällda syr vi ihop. Morgonrapport i världsklass Jag hinner inte läsa på mina patien- ter på avdelningen innan det är dags för morgonmöte och röntgenrond klockan 07.45 i Räflyan. Vi går igenom dagens akutoperationer, jag berättar kort om den operation vi redan utfört, fyra mer eller mindre utslagna musketörer (fram-mellan- bakjour + AT) redogör exemplariskt enligt SBAR för nattens inläggningar och operationer. Varje gång blir jag lika imponerad, och tänker att det här är sjukvård när den fungerar som allra bäst. Genomgången innehåller, som så ofta, några riktigt tragiska fall. Bland annat en ung kvinna som söker för diffusa buksmärtor, röntgen visar att hon har metastaser i både lever och lunga, hon har delvis fått besked. Sen kivas vi lite med röntgenläkaren, han håller världsklass, men ogillar ogenomtänkta frågor. Efter ronden tittar vi lite extra på en patient med appendicitabscess med ett avvikande förlopp. På tu man hand kommer man längre, röntgenläkaren Lasse tillstår att det mycket väl kan dölja sig en tumör i cekum. Hinner också diskutera med nedre-kollegan om en besvärlig ileuspatient som ligger hos oss på akutsektionen innan vi sprider ut oss på huset. Frukost och leansamling På avdelning 36 bjuds vi på nybakat bröd, makalös utsikt över de västra förorterna och intensiva diskussio- ner om allt mellan himmel och jord. Fariba, som är vår sprudlande och I huvudet på en lycklig kirurg Svensk Kirurgis krönikör Eric Secher blir smått lyrisk över en hektisk men intressant och bra arbets- dag. Det är både krävande och belönande att arbeta som akutkirurg på Capio S:t Görans sjukhus.