Svensk Kirurgi nr 5-19

287 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 5 • 2019 Kåseri omtänksamma chef, har jämt göra att hålla ordning. Klockan 09.00 (prick) samlas hela avdelningen framför den färgglada lean -tavlan. Visualisering heter det på fint språk, när man genom en hastig blick på tavlan förstår platsläget. Rött bety- der nya patienter, gult är potentiella hemgångar, blått har fått klartecken från geriatriken, resten är gröna, vilka som skall röntgas och opereras framgår också. Meningen med den här korta samlingen är lika mycket teambuilding som utbyte av informa- tion, det är uppsluppet och mycket skratt, blandat med påminnelser från koordinator Yvonne. Hon håller världsklass i ordning, och tycker illa om slarviga doktorer. Just idag verkar temat på avdelningen vara gastroin- testinal blödning, två av patienterna har varit transfusionkrävande under natten. Stå-ronden är inte mer än klar förrän larmet går. Blödande pseudoaneurysm Patienten på sal 3, som inte tillhör min sida, har haft flera melenor och är nu trycklös. Min fantastiska kollega Lisa, som fostrats i traumarummet på KS, inser omedelbart att den mas- siva blödningen sannolikt kommer från ett pseudoanuerysm efter en tidigare pankreasresektion då gårda- gens gastro-koloskopi varit negativ. Det tar inte många minuter innan alla insatser är på plats, och patien- ten är på väg med narkosassistans till interventionisten på KS. Jag är djupt imponerad, igen, och har definitivt fått lära mig något nytt. Ödmjuka går vi tillbaka till vår egen rond, där patienterna med lindrig divertikulit och en mörkfärgad kräkning nu ter sig oförskämt friska. Vi rondar efter gammalt, tillsammans. Inget lucia- tåg, utan en över- och en AT-läkare, en sköterska och oftast någon av de oumbärliga undersköterskorna. Jag vill påstå att det är väldigt trivsamt, nästan gemytligt. Värdeskapande avdelningsplacering Känsliga frågor försöker vi hänvisa till enskilda samtal efter ronden, men det blir inte alltid så. Att en av oss överordnade veckovis och utan andra schemalagda uppgifter är sta- tionerad på avdelningen har vi lite olika uppfattningar om. Jag tycker det är genialt. Eller värdeskapande, som det heter på lean- språk. Efter ronden delar vi upp arbetet, jag åtar mig de samtal som kräver pondus och auktoritet (sic) och gör mitt bästa för att slippa geriatrikremisserna. Alla patienter får en färsk daganteckning i journalen. Vi anmäler två patien- ter till det akuta endoskopipasset, som varje förmiddag bemannas av en akutkirurg. När ronden precis är klar, klockan elva, ringer ST-läkaren från endoskopin och berättar att den gamla damen vi skickat ner för gastroskopi har ett stort sivande sår i tolvfingertarmen, hen behöver hjälp. Den nittioåriga kvinnan börjar tröttna, såret sitter precis i kröken, vi får till en skaplig tamponad av utspätt adenalin och beslutar att avbryta, tro- ligen tar vi henne till operation redan i eftermiddag för kontroll. Akut perforerad cholecystit Nu skriker magen efter mat. Plånbo- ken föredrar matlådor men jag mot- står inte frestelsen att gå till matsalen. En social inrättning, där man kan utbyta konsultationer och samtidigt få chansen att diskutera hur världen ska räddas. Eftersom det här är den dagen då allting händer så ringer akut- operatören precis när jag börjat sörpla på kaffet och tugga på kakan. Avdel- ning 38 har anmält en överviktig man med en röntgenverifierad cholecystit där man misstänker perforation, har jag möjlighet att hjälpa till? Det är väl något slags himmelrike att befinna sig i, att vara efterfrågad, att vara behövd, att få känna andras förtroende. Jag tar den sista klunken och går i maklig takt över parkeringsplatsen, och mår som en prins. Att mannen är över- viktig gör inte så mycket, det är en av fördelarna med laparaskopi. Det blir tålamodsprövande, jag håller min vanliga predikan om att alla struktu- rer ska misstänkas för att vara ductus choledochus, till slut lämnar gallblå- san bukhålan utan nämnvärt spill. Dags för belöning, kaffe och snus. Trivsam avslutning på arbetsdagen Oj vad tiden går fort, klockan är snart tre, AT-läkaren har ringt några gånger från avdelningen, nu ska vi samla ihop oss för eftermiddagsrond. Den gamla damen är stabil men är anmäld för reskopi på operation under kväl- len, på lean -tavlan ser vi tre röda bluppar, de utgörs av två misstänkta appar och en cykelolycka. Kvart över fyra har vi tagit plats i vårt trivsamma rum för att pusta ut. Lisa berättar att det gått bra för mannen med psuedoaneurysmet, Göran grymtar över bakjourstelefonen som inte slutar ringa, Karolina kvittrar i dörren efter en lyckad operationsdag, Jonas sliter med våra akuta flöden i rummet bredvid, Magnus har bytt om till sina älskade cykelkläder, Johan är på möte. Fariba kommer förbi och målar på vår gemensamma tavla, som alla får måla på när andan faller på. Och jag tänker, innan det är dags att återigen bestiga Västerbron, att bättre än så här blir det inte.  Samlade efter dagens hektiska men stimulerande arbetspass. Sektionschefen målar på vår gemensamma tavla.