Svensk Kirurgi nr 1-21

48 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 1 • 2021 Krönika –Ä ntligen lite välbehöv- lig jour, sa arbetsnar- komanen i mig, som gärna tog extra jourer under mamma­ ledigheten för lite avbrott i min monotona vardag med alla blöjbyten och kreativa matningar. Inga satelliter Det var en ruskig höstdag vilket betydde att många oroliga själar skulle söka sig till akuten för diverse krämpor som de inte hunnit söka för under veckan. Jag var taggad och redo! Rondandet gick riktigt smidigt och jag lyckades frigöra några extra platser, precis lagom till eftermid- dagsoperationen. För en gångs skull inga utlokaliserade patienter i sjuk- husets alla hörn och kanter. So far so good. Pediatriskt larm Men mitt i denna eufori kom förstås ett prio1 larm och det enda som sades i luren var: ”En 2-åring har slagit sig i huvudet och är nu medvetslös”. Med andan i halsen lyckades jag ta mig till akutrummet och möttes av en folk- massa som troligen hade lika hög puls som jag. Alla stod på spänn och väntade på ambulansens ankomst. En 14–15 kilos varelse rullades in med pågående kramper och narkos- personalen kastade sig direkt över det nätta barnet och började härja vid huvudändan. Övrig personal för- sökte i panik ta prover och koppla upp barnet. I bakgrunden hördes en förtvivlad, uppgiven mamma som försökte göra sig förstådd på bristfäl- lig svenska. Barnmedicinjouren lyste med sin frånvaro eftersom detta var utlyst som ett kirurglarm. Man kunde nästan ta på skräcken och ångesten hos samtliga i rummet när man hörde mammans hjärtskärande vädjan om att rädda hennes barn. Ring barnmedicinjouren! Det uppdagades ganska snabbt att huvudtraumat föregåtts av kramper i hemmet och det framkom också att barnet haft en kraftig förkylning den senaste veckan, Det fanns inga synliga tecken på högenergetiskt skalltrauma som kunde förklara medvetandepå- verkan och kramperna. Kunde detta vara meningit eller encefalit? Kontakt togs snabbt med barnmedicinjouren samtidigt som jag försökte komma på vad den där HUSK-MIDAS-remsan man lärde sig under medicinkursen stod för. Det kändes som en evighet att vänta och jag kunde inte undgå tanken att det här kunde vara mitt barn som låg där på britsen. Klum- pen i magen växte ännu mer. Efter 5–10 minuters intensiv insats lycka­ des man till slut intubera barnet och bryta kramperna, precis lagom till barnmedicinjourens ankomst. Platsdiskussion istället för behandling –Nu kan vi andas ut, tänkte jag. Under ett kort ögonblick gick jag händelserna i förväg och såg ett drömscenario där alla inblandande, med barnmedicinjouren i spetsen, kavlade upp ärmarna och gjorde sitt yttersta för att hjälpas åt i denna kri- tiska situation. Men lättnaden över- gick snabbt till en besvikelse när dis- kussionen direkt kom att handla om var patienten hörde hemma – på en barnmedicinsk eller barnkirurgisk Vems är patienten? Krönikören Ramia Stolt, kirurg i VG-regionen, skriver om ett problem vi alla stött på. När en initial diagnos blivit fel och ingen klinik vill ta ansvar för patienten och man får ägna dyrbar jourtid åt diskussioner kring diagnos och kliniktillhörighet. RAMIA STOLT SÄS/SU ramia.ebrahimzada@vgregion.se