Svensk Kirurgi nr 4-21

180 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 4 • 2021 Underläkarna presenterar sin daily assessment för alla i traumateamet som är med och lyssnar. På så vis lär man känna varandras patienter. Dessa ronder används i hög grad för klinisk undervisning och underläkarna får vara beredda på att svara på frågor om till exempel anatomi, tolkning av labprover och röntgenbilder, förslag på vidare utredningar etcetera. Även här ges undervisning stort utrymme. Vid avdelnings- och mottagningsar- bete arbetar man i regel i sina ordi- narie kläder. På fredagar klädde sig de manliga kollegorna ofta i skjorta och slips. Då gällde extra försiktighet, så att inte slipsen hängde ner i såren, i samband med de ofta förekommande såromläggningarna av öppna bukar på avdelningen! Bristande samarbete Den största skillnaden mellan att jobba på sjukhus i Sydafrika och Sverige var avdelningsarbetet. Sam- arbetet mellan sjuksköterskor och läkare var bristfälligt, med några få undantag. I Sydafrika sätter läkarna själva infarter, dropp, blodprodukter, sonder, tar labprover, och ger många intravenösa läkemedel själva. Varje läkare får också själv plocka ihop allt som behövs, varje dag, till varje prov som ska tas. För att ta ett labprov fick man exemplevis leta fram sprittuss, venflon, olika rör, etiketter, labremiss, och plåster. Allt förvarades i olika lådor på avdelningen och tillgången på material varierade från dag till dag. Ofta fick läkarna själva köra patienterna till röntgen, hämta rönt- genbilderna på röntgenavdelningen och tolka bilderna på vårdavdelningens ljusskärm, eller mot solljuset från fönstret när lampan var trasig eller strömavbrott rådde. Sjuksköterskorna kunde ibland hjälpa till med mindre såromläggningar, administrering av per orala läkemedel och kontakt med anhöriga. Alla remisser, intyg, the daily assessment , inskrivnings-, mottag- nings- och daganteckningar, samt operationsberättelser, skrevs för hand, på papper. Några enstaka datorer fanns på hela kliniken, som under- läkarna använde för epikriser. Mitt intryck var, att sydafrikanska kirurger ägnade mindre tid åt administration och kontorsarbete, mer tid åt kliniskt, praktiskt, patientnära arbete. Bristande utrustning Operation av traumapatienterna skedde kontinuerligt och parallellt med avdelningsarbetet, allteftersom traumafallen kom in. På operation fick man anpassa sig till vad som fanns att tillgå i materialväg, och använda sin kreativitet för att lösa uppgiften med det som för dagen fanns tillgängligt. Staple-apparater och energiinstrument fanns inte. Suturtillgången varierade, liksom till- gång och storlekar på sterila handskar och skyddsglasögon/visir. Vid inträde till operation bytte man från ordina- rie kläder till sjukhuskläder (i privat inköpta, individuellt valda, färger). Det resulterade i en brokig skara klädfärger på operation! Även skorna Traumakirurg (till höger) kommunicerar med narkosteamet och operationssköterska. Alla har sina egna ,och olika, färgnyanser och material på kläder, mössor och skor. Avgående nattjour rapporterar från podiet. Överläkarna sitter på rad (till höger i bild). SVENS KIRURGI • VOLYM 79 • NR 4 • 2021 180 Kolumnen – Samarbete