82 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 2 • 2023 Utbildning När man som jag med obeveklig hastighet närmar sig bäst före datumet och yngste sonen just tenterat (och klarat) kirurgitentan, reflekterar man oundvikligen över kirurgutbildningen för ST-läkare i kirurgi nu och då. Sammantaget ser jag svårigheter och stora utmaningar för den kirurgiska träningen i dagsläget. Allmänkirurgin ett minne blott Verkligheten har förändrats radikalt under de gångna dryga fyrtio åren – och därmed förutsättningarna för kirurgisk träning. När jag som ung förhoppningsfull kandidat påbörjade mitt första vikariat på kirurgen i Luleå efter åtta terminers idogt studerande, var jag uppsatt som nattjour på tisdagen och heldygnsjour på lördagen. Självklart utan att vara ledig någonting dagarna runt. Första operationsdagen (tisdag) assisterade jag klinikchefen på en collum-spikning, en struma och ett aortaaneurysm. Så ser verkligheten inte ut idag. Allmänkirurgin är ett minne blott. Väsentligen till patienternas fromma, men också medförande en utmaning för akutkirurgin – inte minst vid trauman. Utvecklingen med subspecialsering må ha dödat allmänkirurgin men har medfört att de kirurgiska resultaten förbättrats påtagligt sedan 80-talet. Den tidens siffror för lokalrecidiv efter rektalcanceroperation på 25–30 procent, recidivbråckssiffror i samma nivå och en mortalitet vid akut aortakirurgi på 50 procent förskräcker i dagens ljus. Alltid bakjour Nya tekniker har lett till avgörande förbättringar genom exempelvis multimodal behandling av olika cancerformer, endovaskulär approach vid kärloperation och förbättrad diagnostik genom utvecklingen av CT och MR. På mina allra första vikariat fanns inte CT, utan man skulle som kirurgjour göra eko-encephalografi på medvetslösa patienter efter skalltrauma. Det hade inte lärts ut under kursen. Traumaundervisningen är betydligt bättre idag, inte minst genom införandet av ATLS-konceptet. Jag hade aldrig vare sig sett eller gjort eko-encephalografi – än mindre skallborrat. Som tur är behövde jag aldrig provborra baserat på eko-encephalografi men om det skulle ha behövts var någon av de två (SIC!) överläkarna på kliniken, som sett och gjort allt, alltid bakjour och alltid beredda att komma in. I det vardagliga arbetet bistod de äldre underläkarna alltid med råd och dåd på förfrågan. Men, och det är viktigt, man var alltid tvungen att göra en bedömning av situationen och ta egna beslut. Besluten grundade sig på den egna kliniska bedömningen, vilket var fostrande och lärorikt. Kom man lite snett upplevde jag att man blev uppbackad av överläkarna. Även om det gav stor kirurgisk träning, var den stora mängden explorativa laparotomier förstås en baksida. Subspecialisering på gott och ont Utvecklingen med subspecialsering har förbättrat de kirurgiska resultaten men har också förändrat det kirurgiska landskapet och medfört att det idag är svårare med instegen till kirurgin. Många enklare ingrepp Kirurgutbildningen – en liten betraktelse Ingvar Syk, kirurg på universitetssjukhuset i Malmö, har under sin fyrtioåriga karriär som kirurg sett hur den svenska sjukvården förändrats. Kirurger exponeras inte för samma antal patienter och operationer idag som då. För att förbättra för dagens unga kirurger lägger han här fram fem konkreta förslag. INGVAR SYK Malmö ingvar.syk@med.lu.se
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=