83 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 2 • 2023 Utbildning har försvunnit eller ersatts med mer komplicerade minimalinvasiva och endovaskulära metoder och det ställs högre krav på utförande och resultat. Vilket är helt rimligt! Förr fanns mer naturliga insteg i den operativa verksamheten. Man började med att ta bort små hudförändringar, atherom och lymfkörtlar, fortsatte att göra hög underbindning och strippa varicer och göra öppna appendektomier och ljumskbråck. Inget av dessa ingrepp konkurrerade med de mer erfarna underläkarnas intressen. Nästa steg blev att självständigt utföra explorativa laparotomier, ileus och perforerade ulcus. Ulcuskirurgi var ett ganska stort nummer innan H2-blockerare, PPI och helicobacter var uppfunnet och upptäckt. Men, kanske viktigast av allt: alla dessa steg gjordes på samma klinik och med samma, ganska få, äldre kollegor bakom. Samma avdelnings- och överläkare som man också assisterade vid större elektiva ingrepp på dagen och mer komplicerade ingrepp nattetid. Det ledde till att alla överordnade visste var man stod och vad man kunde – och ett visst symbiosförhållande växte fram där man avlastade dem på avdelningen och med annat rutinjobb och ”belönades” med att få göra mer och mer avancerade ingrepp eller delmoment på operation. Mentorskap Ett stort framväxande problem är svårigheten att utveckla ett sådant mentorskap där unga kirurger får successivt ökat förtroende och kan växa baserat på god kännedom om erfarenhet och personliga färdigheter. Det har blivit nästan omöjligt när dagens unga kirurger måste flytta runt bland många olika subspecialiserade enheter och sjukhus med olika inriktningar. Dessutom sönderhackat av jourveckor och utbildning i professionell utveckling och annat. Och operationsdagarna är rätt få. Att exponeras Jag menar inte att allt var bättre förr. Absolut inte – men min generation fick en stor exponering för kirurgi. Tidigt! Kringarbetet var också betydligt mindre omfattande. Dagens verklighet bjuder inte samma möjligheter. Exponeringen för kliniska problem och inte minst självständiga timmar i såret har minskat påtagligt. Vi var betydligt färre som delade på arbetet – och operationerna! Arbetsmiljölagar fanns, men det var undantag för läkarkåren i många avseenden. Vad kan man då ta fasta på och bygga vidare på utifrån dessa erfarenheter – utan att försämra kvaliteten på vården och utan att försämra arbetsmiljön för mycket? Jag har inte någon patentlösning men ser några aspekter där jag tror att det måste till förändringar. Förslag till förändringar 1. För att få adekvat kirurgisk träning, behöver utbildningen av kirurger dimensioneras utifrån behovet av specialister – inte utifrån behovet av primärjourer! Detta är inget nytt utan har diskuterats länge men förutsättningarna nu med fler läkare i systemet än någonsin och separata akutkliniker borde innebära bättre förutsättningar för detta än vid något tidigare tillfälle. 2. Gemensamma basår för olika kirurgiska subspecialiteter där primärjoursverksamheten fördelas på alla borde minska den totala jourbördan. 3. Ställ tydliga och högre krav på utbildning vid upphandling av baskirurgi hos privata vårdgivare. I kravspecifikationen för vårdavtal finansierat av det allmänna borde tydliga utbildningskrav ingå, som till exempel att de årligen ska åta sig att två yngre kirurger ska utföra 50 galloperationer vardera med tillgång till assistans, inte se på. 4. Stimulera till och öka toleransen för kliniska bedömningar. Algoritmer för utredning och bedömningar utifrån vissa kriterier och scoringsystem ska vara ett stöd men inte utgöra bas för handläggningen. Jag ser faktiskt en stor fara med de nya journalsystemen som är på väg med inbyggda algoritmer, vilka riskerar att generera otaliga avvikelserapporter som hämmar unga doktorer att göra självständiga bedömningar. Ett skräckscenario är att unga jourer pressas att följa någon AI-genererad algoritm i stället för ett välavvägt kliniskt ställningstagande. 5. Hitta ett system där ett bättre mentorskap kan växa fram. Längre placeringar på samma avdelning/ team, mindre avbrutet av jourtjänstgöring, skulle vara bra. Det måste kanske bli till kostnaden av lite färre placeringar men jag tror att det är värt det. Och så förstås det eviga mantrat: Minska på administration och dokumentationslavinen. Det är viktigt att få en stor exponering för kirurgi under ST.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=