11 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 1 • 2024 Reflektioner kring kunskapsstyrning LINUS AXELSSON Karlskrona linus.axelsson@svenskkirurgi.se Kunskapsstyrning Lång utbildning Vi går en lång utbildning. Vi lär oss en hel del. Vi tillägnar oss ett vetenskapligt förhållningssätt till information. Förhoppningsvis blir vi också grundligt fortbildade, även om det tyvärr finns indikationer på att så snart inte är fallet. Men vi kan inte härbärgera hela den medicinska kunskapsmassan. Det finns helt enkelt för mycket vetenskap för att vi ska kunna hålla oss uppdaterade på alla områden som vi möter i vår kliniska vardag. Kunskapsstödens funktion Vi behöver stöd för att kunna och hinna ta beslut kring våra patienter som är lättillgängliga, klokt utformade och grundade i den vetenskap som just nu är mest relevant. Här bidrar kunskapsstöden positivt. De underlättar vår vardag, och gör vården mer jämlik. Men det är inte bara bra. Kunskapsstöd måste vara stöd. Inte styra vården. De är inga sanningar. Man kan jämföra med andra länders kunskapsstöd, och se att vi har dragit lite olika slutsatser av befintlig vetenskap. Rimligt, det underlag man förlitar sig på kan tolkas och värderas olika, och det görs ur lokala nationella kontext. Och kunskapen utvecklas snabbt, trycksvärtan hinner knappt torka på en utskrift förrän ny vetenskap är publicerad. Kunskapsstöden är i bästa fall bäst just nu, och ska förstås ifrågasättas med ett vetenskapligt förhållningssätt. Använda kunskapsstöd Kunskapsstöden ska också appliceras på en individ. Som inte är den andra lik. För de flesta är en standardisering passande, men en av våra viktigaste arbetsuppgifter är att besluta i samråd med patienten om vi ska följa ett kunskapsstöd, eller göra individuella anpassningar. När kunskapsstöden alltmer liknar standardiserade algoritmer måste vi med vår kunskap och erfarenhet som läkare och kirurger ifrågasätta dem. Vi ska inte agera som ombud för en datagenererad produkt, då behövs vi inte längre i vården. Men vi behövs, för det är individer vi behandlar. I min vardag möter jag detta bland annat i bedömningen av koloskopiremisser. Dagligen avvisar vi remisser på patienter som uppfyller kriterier i ett kunskapsstödsvårdförlopp, men som inte bör utföra en koloskopi, antingen för att det inte kommer att gagna dem på grund av samsjuklighet, att andra diagnoser är troligare eller för att de nyligen genomgått en adekvat koloskopi på samma underlag, men patientens symptom kvarstår. Man har följt algoritmen när man skrev remissen, men inte sett till individen. Även när vi behandlar patienter med operation eller medicinering gör vi ständiga undantag, då vi väger nytta mot risker eller individuella preferenser. Och tar hänsyn till de lokala förhållanden som föreligger. Vi utgår från kunskapsstöd, men ser individen och sammanhanget. Det är det som är vårt jobb. Kunskapsstyrningen Den nuvarande organisationen av kunskapsstyrning som utformar en stor del av de kunskapsstöd vi har i Sverige har brister. Innan systemet med kunskapsstyrning skapades var kunskapsstöden en röra av publikationer med olika avsändare, och ambitionen att få till ett nationellt strukturerat system är i grunden bra. Men idag är det nationella systemet fortfarande ganska rörigt, ansvar, mandat, hur delegater nomineras och utses, omfattning och struktur har brister. Att SKR och inte staten har tagit ett stort ansvar gör ansvaret otydligt på ett olyckligt sätt. Spretig organisation För oss kirurger är det synnerligen olyckligt att vi är uppdelade i många NPO, och i SLS utvärdering framgår tydligt att de specialitetsföreningar som är kopplade till ett enskilt NPO är betydligt mer nöjda än de som är uppdelade på flera. För att bemanna alla NPO, RPO, LPO och NAG behöver i princip alla kirurger i Sverige delta, om vi från kirurgin ska ha en rimlig representation. Samtidigt är det det system vi har idag. För att förbättra systemet är det mest rimliga att delta i de strukturer som finns och nyttja de mandat som ges, inte stå utanför och ha åsikter. I den pressade vård vi har idag bör det finnas starka drivkrafter att förenkla och effektivisera kunskapsstyrningens organisation, och våra åsikter är viktiga då. Men viktigast av allt är att vi är kloka välutbildade beslutskompetenta gärna forskande kirurger, som utvecklar vården och tar kloka beslut. Det är det viktigaste för våra patienter. En av mina gamla mentorer, en urolog, hade en förkärlek för att provocera för att få fram sina budskap. En av hans favoriter var att man kan lära nästan vem som helst att utföra en operation rent tekniskt. Det som gör att vi läkare och kirurger har en speciell position och förhoppningsvis en lön som motsvarar positionen är att vi tar beslut om vem som ska opereras, och hur operationen anpassas till individen och att vi tar ansvar för våra beslut.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=