6 SVENSK KIRURGI • VOLYM 82 • NR 1 • 2024 Kunskapsstyrning Grunden i svensk sjukvård Som bekant är allmänmedicinen den bredaste specialiteten där man måste kunna lite om allt men framför allt mycket om sina patienter, sin lista och vara spindeln i nätet inom dagens lite trassliga och fragmenterade sjukvård. Majoriteten av alla patienter börjar inom primärvården, i bästa fall med ett besök hos sin fasta läkare. Kunskapsstyrningens mål är bland annat att bästa möjliga kunskap ska finnas tillgänglig i detta möte mellan läkare och patient där den behövs, när den behövs. Tyvärr ser vi inte hur kunskapsstyrningen som den är uppbyggd idag ska kunna bidra till att uppnå detta mål. Bristande representation Grunden i kunskapsstyrningen är att det finns ett flertal övergripande nationella programområden (NPO) högst upp i organisationen, grupper som drar upp de stora penseldragen. Dessa grupper består oftast av ett antal sekundärvårdsspecialister och ibland någon enstaka specialist i allmänmedicin. När jag gick igenom alla dessa NPO:er för ett par år sedan var det allmänläkare involverade i cirka 25–30 procent av dem. Det finns visserligen en primärvårdsNPO där det är lite fler allmänläkare involverade men det är bara en av 28 NPO:er och har svårt att hinna med att samverka med alla de andra. Nåväl. I och med att majoriteten av alla patienter börjar i primärvården och mycket av kunskapsstyrningen handlar om flöden inom just primärvården blir det väldigt märkligt att man sitter och drar stora penseldrag i majoriteten av NPO:erna utan att involvera oss allmänläkare som tar hand om patienterna i så stora delar av flödena. Då är det dömt att bli fel. Vi är också kritiska mot nomineringsförfarandet och finansieringen av kunskapsstyrningen. Oftast har en stor-sjukvårdsregion ansvar för ett område och då går det ut en förfrågan till övriga regioner att nominera en deltagare till exempelvis NPO hjärtakärl varvid varje region naturligtvis utser en kardiolog utan att se till helheten där det hade varit lämpligt med en eller två allmänläkare i varje NPO. En alltför stor organisation I nästa steg går man vidare och utser undergrupper, så kallade nationella arbetsgrupper eller NAG:ar, där involveringen av allmänläkare är något bättre men där är finansieringen och deltagandet problemet. I vissa regioner finns central finansiering för att delta i denna typ av arbete medan det i andra regioner är upp till varje enskild vårdcentral. När det är upp till varje enskild vårdcentral blir det i princip omöjligt att rekrytera allmänläkare från små enheter då man helt enkelt inte har råd med det om man inte kan ta in en vikarie, till skillnad från en stor sjukhusklinik, där det är mycket enklare att avvara en kollega. Färre deltagare behövs från varje enskild del av sekundärvården och klinikerna är större. Även om det fanns en central finansiering och ett stort intresse Varför tycker allmänläkare inte om kunskapsstyrningen? Att implementera dokumenten från kunskapsstyrningen stöter ofta på motstånd från primärvården, varför är det så? Visst borde det vara en lättnad för allmänmedicinarna att kunna följa ett enkelt och tydligt standardiserat vårdförlopp (SVF) eller personcentrerat sammanhållet vårdförlopp (PSV). Magnus Isacson, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) förklarar varför kunskapsstyrningen är så impopulär bland svenska allmänmedicinare. MAGNUS ISACSON Stockholm magnus.isacson@sfam.se
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=