Svensk Kirurgi 4-18

232 SVENSK KIRURGI • VOLYM 76 • NR 4 • 2018 Kåseri V i är alla överens om att det som gör kirurgerna till kirur­ ger – och skiljer dem från andra specialiteters företrädare – är att kirurger kan operera. Inte bara det: de måste operera eftersom andra inte gör det. I ett lite vidare perspek­ tiv är det också själva opererandet som i nästan alla fall gjorde att vi valde kirurgin från början. Gudalik kirurg För den oinvigde ter sig opererandet som ett hantverk med alldeles spe­ ciella dimensioner, vilket gör kirur­ gerna något mer gudalika än andra läkare. Dock kan då påpekas att det finns olika grader även i detta, så att exempelvis hjärtkirurger, neurokirur­ ger och traumakirurger får en särskilt vacker gloria, medan de som ”bara” sysslar med bråck, gallor och blind­ tarmar har svårt att få samma air omkring sig. Fysiologiskt tänk För den invigde är det emellertid knappast själva organspecialiteten som utgör grunden för prestige utan snarare den tekniska skickligheten. Kirurgerna emellan premieras först och främst de som kan ”ta bort mycket”; komma åt radikalitet där det finns viktiga blodkärl och operera Kirurger måste kunna operera Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi, skriver om kirurgins tre viktiga delar och vad vi riskerar att förlora om vi inte inkluderar dem alla i vårt framtida arbete. utan att det blöder. Skall man våga vara lite kritisk finns det emellertid ytterligare en dimension som borde värderas och det är graden av fysio­ logiskt tänkande under operationen. Med det avses – särskilt vid buk­ kirurgi och traumakirurgi – att kirur­ gen under operationen inte enbart ska tänka på vad som ska tas bort utan också på hur det som är kvar ska kunna fungera efter tillfrisknan­ det. Den som både opererar tekniskt skickligt och dessutom fysiologiskt rätt är enligt mitt förmenande värd särskild respekt. Komplikationer En rimlig grad av djärvhet väcker också beundran och den djärve tillåts en viss grad av komplikationer. Den som däremot har alltför mycket kom­ plikationer får naturligtvis ett dåligt rykte oavsett djärvheten, i vart fall om det rör sig om mer rutinartade ope­ rationer. Komplikationsgraden måste således alltid sättas i relation både till vilka förutsättningar patienten och sjukdomen ger, men också till den tekniska skickligheten. Upprepade komplikationer av samma kirurg eller vid samma typ av operation måste dock i alla fall väcka misstankar om att allt inte står rätt till. Perfekt på sal Det som däremot knappast ger dåligt rykte är exempelvis när cancer­ kirurger drar sig ur laparotomier utan någon kurativt syftande åtgärd. Det är rimligt och rätt, men även här finns det en kvantitativ aspekt, och här kommer denna krönikas bud­ skap: opererandet måste alltid sättas i ett vidare sammanhang. Vad som görs i operationssalen skall alltid närma sig det perfekta i så hög grad som möjligt – men det är inte till­ räckligt. Det måste exempelvis alltid ses som ett misslyckande om man vid cancerkirurgi gör en laparotomi utan att kunna göra något mer – det måste då ifrågasättas om patienten var opti­ malt utredd. För kirurgen kanhända någon enstaka öppnad buk utan vidare åtgärd kan accepteras, men för patienten har det enbart innebu­ rit skada, och om det blir frekvent är det antingen ett fel i klinikens orga­ nisation eller den enskilde kirurgens bedömningsförmåga. Kirurgins tre delar Det kan nämligen inte nog understry­ kas att kirurgi består av tre delar: det preoperativa, det operativa och det postoperativa. När jag får i uppdrag av IVO att granska fall där något gått snett i samband med en operation är ÅKE ANDRÉN-SANDBERG Stockholm ake.andrensandberg@gmail.com