44 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 1 • 2022 Betraktelse Ett lätt val Våren 2022 summerar jag 24 år inom den kirurgiska banan. Har jag någon gång ångrat valet av specialitet? Svaret är nej! Många år har gått och än fler patienter, kollegor och chefer har passerat förbi, och vissa har lämnat speciella avtryck och fått en speciell plats i mitt hjärta. Ta en titt För några år sedan blev jag som plastikkirurg tillfrågad av en kollega att titta på "ett hopplöst fall" som låg på vår akutkirurgiska avdelning. Det var en 76-årig man som länge legat med ett stort öppet sår i höger flank. Han var tidigare opererad på grund av levermetastaser från en sigmoideumcancer och den aktuella skadan hade han ådragit sig efter strålbehandling mot levern. Vävnaden hade nekrotiserats, och det fanns ett stort öppet sår med flera infekterade revben som låg blottade. Patienten hölls inneliggande på sjukhuset och sövdes två gånger per vecka för VAC-omläggning. Det hade skickats remisser till kliniken för rekonstruktiv plastikkirurgi och thoraxkliniken som kommit i retur. Patienten behandlades med tre blodförtunnande mediciner och var storrökare. Alla var uppgivna, det blev inte bättre. Jo, en titt kunde jag ju alltid ta. Kontinuitet Jag gick till avdelningen och tittade på patienten. "Hej!" Jag räckte fram min hand och presenterade mig samtidigt som jag såg in i patientens ögon och noterade hur han sen tittade på min namnbricka. Han höll kvar handen, och sade: "Jag opererades av en norsk flicka för många år sedan, på Södertälje sjukhus, hon opererade min tjocktarmscancer och hon hade samma namn som du". Jag blev tyst och fundersam. Jag visste mycket väl att det inte funnits någon annan kirurg med samma namn på Södertälje sjukhus och att det var en av mina tidigare patienter som låg i sängen framför mig. Men efter undersökning och genomgång av patientens problem kände jag en stark övertygelse om att det här kommer att ordna sig – mot alla odds. På operationssalen En fredag eftermiddag på Södersjukhusets operationssal blev det sedan dags. Patienten låg sövd med Carlenstub. Det växte flera olika bakterier i revbenen, och de tre blodförtunnande läkemedlen hade inte satts ut. Rektusmuskeln var efter föregående kirurgi kapad, nät kunde inte användas på grund av pågående infektion, men det här skulle gå bra. En kollega kom in och hjälpte oss kapa de trasiga revbenen. Kvar blev ett stort hål. Pleuran var tjock och hård som en skosula, vilket i sammanhanget var till stor nytta. Hålet kunde efter mobilisering av den lilla del som var kvar av latissimusmuskeln, få full täckning. Flera kolleger tittade in under operationen, några med rekommendation att inte försluta såret men detta var hans enda chans så vi fortsatte med att mobilisera den gamle mannens hud, både uppåt och nedåt och suturerade på gammeldags vis med rejäla madrassuturer. Drän sattes i flanken och fick fungera som utfart och jag hoppades att det lilla hål som uppstod efter dragningen skulle fungera som en fistel. Chanserna för full sårläkning var inte de bästa. Speciella möten och händelser – i livet och vården Catharina Eriksen, bröst- och plastikkirurg på Södersjukhuset i Stockholm, ser tillbaka på sin kirurgbana. Hon har aldrig ångrat sitt karriärval och känner sig tacksam över föredömliga chefer, så borde alla vara. CATHARINA ERIKSEN Stockholm catharina.eriksen@regionstockholm.se
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=