261 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 5 • 2022 du inte här att göra. Trettio minuter kortare operation kan innebära tre veckor längre på IVA.” Jag fick lomma i väg, men håller fullständigt med honom. Å andra sidan finns det inget värde i att operera långsamt heller – långsamma kirurger har inte färre komplikationer än snabba. Det rör sig snarar om att förstå vävnadsskikt och anatomi och att vara väl förberedd inför varje operation. Proffs på pappersjobb Administrativ skicklighet är sorgligt undervärderad hos kirurgerna – den kirurg som ägnar mycket tid åt administrationen runt kirurgin får snarare oära än ära. Trots det är den administrativa delen livsviktig; om man inte har någon som leder och fördelar arbetet för kirurgerna blir det snabbt anarki och både de normala kirurgerna och de normala patienterna kommer i kläm. Anarki gynnar bara de med starkt psyke och som ser sin egen framgång och bekvämlighet som viktigast. Dessutom behöver kirurgerna en administrativ chef som försvarar verksamheten gentemot överordnade tjänstemän och sidoordnade kliniker. Resurserna är alltid begränsade och dessvärre sker inte fördelning enligt någon rättviseprincip utan den som talar bäst för sin vara får mest. Bra ledarskap En god ledare ser till att han eller hon får fram det bästa ur varje medarbetare, vilket sällan betyder gudomlig rättvisa men en förmåga att se varje kirurg. Vi är olika och den ledare som kan hitta positioner som ger var och en möjlighet att utvecklas och trivas och dessutom göra skäl för sin lön (skattepengar!) har lyckats. Den goda kirurgledaren måste därutöver se till helheten, det vill säga att både de sjukaste patienterna och de med bråck och gallsten får god vård. Men hur bra ledaren ändå balanserar på sin sköra tråd så finns det alltid någon som känner sig förfördelad. Det innebär att den högsta belöning en god ledare kan förvänta sig är respekt – att tro på ära är att sikta alltför högt. Förtroende Uppskattning av sköterskorna (och patienterna) yttrar sig ibland som någon variant på ”tack för att du finns”, och känns alltid bra. Det ger tillfredställelse och gör att man orkar lite till, men använder sköterskor, patienter eller anhöriga några stora superlativer eller ärofyllda ord blir det snarare pinsamt. Den högsta uppskattningen man kan få är därför snarare när en kollega eller sköterska säger ”Kan du titta på min mamma, make, barn” eller någon annan närstående – då vet man att man är en bra kirurg. Man har fått ett ärofyllt förtroende. Det ger inte mer ära (på sin höjd en chokladask extra) men är ändå viktigt för självkänslan. Förlorad heder Nej, sammantaget är det svårt att bli en ärad kirurg – kanske är det på 2000-millenniet omöjligt, och det får vi leva med. Vårt mål får nog i första hand vara att vi blir betraktade som duktiga kirurger och få viss heder för det. Orsaken till ovanstående rader var emellertid det omvända: finns det något som man kan bli oärad för, något där man förlorar sin heder. Ja! Det rör enligt mig komplikationerna till kirurgin. Man förlorar inte sin heder om man får en komplikation – ibland går det åt skogen trots att man verkligen förberett sig och patienten väl och att man verkligen gjorde sitt bästa. Min kirurgkollega Else Ribbe har sagt att ”Kirurger är glada människor, men inte så länge” och menade med det att en god kirurg alltid tar åt sig av kirurgiska komplikationer (vilket inte enbart innebär vad man förorsakat med kniven utan också hjärtinfarkter, njursvikt och hjärnblödningar som man kanske kunde ha förebyggt). Vi vet genom registerstudier hur mycket komplikationer som inträffar efter operation av gallsten, ljumskbråck, kolonresektioner, etcetera och kan inte sluta operera även om vid orsakat något oönskat. Om vi däremot har fler komplikationer än vad statistiken visar – vi har ju idag fantastiska register över det mesta kirurgiskt – måste vi stanna upp och göra upp en plan för hur vi skall fortsätta. Det är emellertid inte att det förekommer komplikationer som krönikan går ut på utan det är hur vi behandlar komplikationerna. Där finns all oära, all oheder och all ilska jag kan tänka mig. Under senare år har jag allt oftare sett hur kirurger inte tar ansvar för sina komplikationer utan ägnar sig åt att bortförklara dem, idiotförklara patienterna eller överlåter dem till yngsta AT-läkaren. Det är inte acceptabelt, det är kirurgiskt ohederligt. Om man utger sig för att vara kirurg måste man vara beredd att ta hand också om sina tillkortakommanden, och det gäller både att se till att komplikationerna får bästa möjliga behandling och att berätta för patienten och de anhöriga om det skedda. Där finns det ingen kompromissmöjlighet! Således; stor ära får sällan dagens kirurger, men lite småära kan vi få oss till dels ibland och oära slipper vi om vi gör det som hedern säger att vi ska göra. Kåseri Medicinsk forskning av ypperligt slag kan ge båda ära och berömmelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=