272 SVENSK KIRURGI • VOLYM 80 • NR 6 • 2022 Debatt Fler kirurger, färre operationer ”Sett till grunduppdraget utbildas det idag för många kirurger för framtiden. För samtidigt som det antalet fortsätter att öka har paradoxalt nog antalet patienter som behöver opereras gått åt andra hållet.” Citatet är hämtat från en intervju i Sjukhusläkaren den 26 februari 2021 med Linus Axelsson, snart ny ordförande i Svensk Kirurgisk Förening. Läsarna av Svensk Kirurgi känner igen debatten; att bredden på det allmänkirurgiska uppdraget har ökat tillsammans med antalet kirurger samtidigt som antalet operationerna minskat. Under Kirurgveckan diskuterades detta och det närbesläktade ämnet akutläkare vid två paneldebatter. Med det här inlägget vill jag hålla liv i frågan och komma med några tankar och konkreta förslag. Återta makten över skrået Kirurgklinikerna runt om i landet har begränsade mandat att bestämma vilka diagnoser och patientkategorier som bör falla inom deras ansvarsområden. I stället är det lokala traditioner, centrala beslut inom sjukhusorganisationerna och ibland brist på vårdplatser hos andra klinker som dikterar hur olika patientgrupper fördelas. På akuten bär ofta kirurgjouren huvudansvaret för bulken av patienterna som inte blivit triagerade till medicin eller ortopedakuten. I praktiken fungerar inte sällan kirurgjouren som akutläkare åt andra specialiteter och i vissa fall även som husjour åt de kliniker som saknar sjukhusbunden jourläkare. På grund av begränsad inläggningsrätt på andra kliniker eller med hänvisning till fullbelagda vårdavdelningar hamnar patienter utan kirurgiska problem många gånger på kirurgavdelningar. Där blir de liggande i avvaktan på nya remisser, dagtida konsulter och kompletterande undersökningar innan eventuellt övertag till annan klinik. Internationell utblick Borde vi sätta oss ner och diskutera vad som lämpligen ska ingå i det kirurgiska grunduppdraget? Vad vi bör ägna oss åt på dagtid för att kunna sköta våra uppgifter på jourtid. Finns det anledning att titta närmare på hur man organiserat sig i andra länder för att ta ut riktningen på hur vi vill att vår specialitet ska utvecklas? Ett närliggande exempel är Norge som delvis har organiserat sig på ett annat sätt än Sverige. För att en Norsk LIS lege (Lege i specialisering vilket motsvarar ST-läkare) ska bli godkänd som specialist i gastrokirurgi ställs det betydligt hårdare kirurgiska volymkrav, något som delvis kan tillgodoses då ST läkarna inte är placerade på akuten. Inläggning på sjukhus sker via fastlegekontor eller legevakt medan primärjouren på kirurgen ansvarar för att bedöma, handlägga och operera de patienter som blivit inlagda. Ett fastställt antal utbildningstjänster per klinik motverkar lokala överanställningar av ST-läkare. Utöver det är min egen, förvisso högst subjektiva, erfarenhet att det kirurgiska uppdraget är smalare och med en tydligare kirurgisk profil, Här existerar den ”kirurgiska buken” medan det i Sverige oftast är omvänd bevisföring, det vill säga att alla bukbesvär är kirurgiska tills motsatsen är bevisad. ST-utbildningen Nedan följer ett antal konkreta förslag vars syfte är att höja de praktiska kraven på ST-utbildningarna och förbättra förutsättningarna för att våra ST-läkare ska bli bra specialister och våra specialister bra bakjourer: • Att Svensk Kirurgisk Förening höjer kraven för vad en svensk STläkare ska kunna. • Att SKF sätter upp ramar för hur många ST-läkare varje enskilt sjukAkuten, BT och framtidens ST i kirurgi Anders Lissell, kirurg i Göteborg och Jönköping, har sett hur ST-läkarna fått allt minskade operationsvolymer över tid och funderar här över hur man kan förändra och förbättra för dem i framtiden. ANDERS LISSELL Göteborg och Jönköping anders.lissell@gmail.com
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=