107 SVENSK KIRURGI • VOLYM 81 • NR 2 • 2023 Kåseri de förutsättningarna som gäller för de olika tidningarna, men en mindre erfaren läsare av vetenskaplig litteratur kan hamna snett. Massmedial uppmärksamhet En mycket ogynnsam trend som kunde ses tydligt under främst första delen av covid-pandemin är att ivriga författande vetenskapsmän vänder sig till dagspressen med sina manuskript innan de ens har genomgått peer reviewed-granskning. Massmedia tar glatt och vänligt emot dessa ”nyheter” och slår upp dem större ju mer avvikande de är från det man redan vet. Små detaljer framförs som banbrytande framgångar, och resultaten från klart kvalitetsmässigt undermåliga undersökningar kan tillmätas största betydelse. Författarna blir mycket uppmärksammade och sannolikheten för att de skall få anslag till ny forskning ökar betydligt (detta gäller dessvärre även icke-covidforskning om cancer, Alzheimer, ALS och annat som för ögonblicket är i massmedias fokus, där mycket preliminära forskningsresultat baseras ut via tidningar och radio och leder till att aktieteckning i nystartade företag tar fart även om resultaten baseras både på tveksam forskning och tveksamma hypoteser). En seriös forskare borde aldrig tillåta sin forskning att presenteras via massmedia innan den blivit granskad på det sätt som forskarsamhället anser korrekt! Missvisande konklusioner Sedan vill jag med tre exempel – valda från senaste månadernas New England Journal of Medicine – illustrera ytterligare ett problem med vetenskapliga publiceringar. Det gäller avslutande sammanfattningar i abstrakten där författarna konkluderar att deras studier visat signifikanta skillnader, trots att skillnaderna kliniskt knappast kan vara mer än ”intresse-väckande”. Dessvärre läser alltför många endast abstraktens nedersta rader och då kan bedömningen av forskningsresultaten ges helt missriktade proportioner – just eftersom de tryckts i så prestigefyllda tidskrifter. Statistiskt (in)signifikant Den första av artiklarna1 redovisas data från 28220 patienter som inbjöds till screening för kolorektal cancer med koloskopi (varav 42 % till slut gjorde skopin) och som jämfördes med 56365 patienter som inte genomgick någon koloskopi. Efter i genomsnitt tio års uppföljning fann man 259 fall av kolorektal cancer bland de som inbjöds till screeningen och 622 fall i gruppen som inte screenades. Det räknades då ut att screeningen hade givit en 18-procentig riskreduktion för att få kolorektal cancer, men det förelåg ingen statistisk signifikant skillnad i att dö av sjukdomen i de båda grupperna eller att dö av någon annan orsak. Antalet patienter som behövde koloskoperas för att finna ett fall av kolorektal cancer var 455. I konklusionen till undersökningen i abstraktet anges lakoniskt endast att risken att få en koloncancer diagnostiserad inom tio år var lägre om genomgick koloskopi än om man inte gjorde det. Denna samman-
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=